Jag har alltid ett övertag över ångesten.


För när jag är svag anfaller han mig på alla flanker.


Han kastar in sina mörka demoner i mina svaga nätter.


Och försöker att skrämma skiten ur mig.


Han försöker att hitta mina blottor.


Och han kommer mycket nära min försvarslinje ibland.


När han tror att jag vacklar.


Men.


Min innersta försvarslinje.


Är så utomjordiskt stark.


För min kärna är en okrossbar diamant.


För när.


Ångestens demoner har lekt färdigt.


Med sina patetiska lekar.


Reser jag på mig.


Tar jag dem i nacken.


Och släpar ut dem i trädgården.


Och avrättar dem.


Och gömmer dem i komposten.


Och går vidare.