Att vara konstnär.

Är inte lätt.

Testa!

Och framförallt inte för de som lever med dig.

Och att samtidigt leva ett parallellt liv.

Med ingenjörsskap och ledarskap.

När många föraktar dig,
för att de upplever att du är knäpp.

Men att vara konstnär är inget val.

Det är något man är och förblir.

Och förblir än mer när livet fortgår.

Och man ser och upplever mer.

När man reser mer.

Man har inget val när man står
och ser blått glaciärvatten glida förbi
utanför hotellrums fönstret i Zürich.

Och fick Usain Bolts svett på sig.

Och åkte svarta Mercedes.

Och politikerna var närvarande i VIP Village.

I Golden Leauge.

Och jag förlorade flera hundra tusen.

På en båttur på Zurichsjön.

Och finska spjutkastare pissade bredvid mig.

I VIP Village.

Då ville jag bara dra rakt hem till
mitt extremt privilegierade hotellrum.

Och bara skriva om hur världen ser ut.

Och beskriva världen för er
som inte varit där jag varit.

I dessa märkliga salonger.

Så.

Jag gav fan i allt.

Och tog en taxi som svepte längs Zürich sjöns stränder.

Jag såg de snötäckta alperna i Schweiz.

Och ville bara hem till hotellet.

Och skriva.

De undrade om jag mådde dåligt.

Jag sade bara;

Nej!

Jag är bara lite trött.

Jag kom in på hotellet.

Och jag fick inte ens trycka på hissknappen själv.

Det fanns personal för det också!

Jag kom in på mitt rum,
där definitivt inget saknades.

Och skrev hela natten.

Till gryningen.

Som med det blå glaciärvattnets flöde.

Jag följde strömmarna i vattnet hela natten.

För de hade lyst upp den delen av forsen utanför hotellet.

Med mycket vacker belysning.


Och jag kom ned till frukosten.

Och låtsades som inget.

Visade inte att jag var trött.

Och spelade med.

När en av killarnas flyg till Moskva var rejält försenat.

Typ 5 timmar.


Jag flög sedan hem via Düsseldorf.

Mötte upp de andra,

Där vi satt och arbetade via WIFI.

Och jag undrade ärligt.

Vart mitt konstnärskap hamnade?

Och när jag kom hem.

Var det ingen idé att berätta.

Om vad jag hade upplevt.

Ingen var intresserad ändå.

Med tanke på hur många gånger jag har landat på Landvetter.

Det enda jag visste när jag satte mig i taxin.


Var.


Att detta måste jag skriva om.

Som en dagbok från mitt märkliga liv.


Och att du inte kan stoppa konstnärer från att skriva.

Om märkliga upplevelser.