det pratas så mycket om barn med ångest
och depressioner i låga åldrar det pratas
så mycket om att man måste göra något åt det
men vad är det egentligen som görs?

för hur mycket det än pratas så ser ingen
lilla Anna som sitter där ensam varje rast
utan någon att prata med och ingen ser
stora starka Johan som bakom fasaden
har nya blåmärken varje dag och som faktiskt
aldrig pratar om sina föräldrar men trots detta
är det ingen som bryr sig

det spelar ingen roll att Maria aldrig hittar
vägen till matsalen och att ingen någonsin
sett henne äta överhuvudtaget eller att
Henrik aldrig duschar efter gympan för han
vågar inte visa sina sönderskurna armar
det enda de bryr sig om är att han är äcklig
som inte duschar det måste ju vara något
fel på honom som inte duschar eller hon som
inte äter och lilla Anna som fortfarande sitter
där helt ensam måste ju ha valt det själv

för det är aldrig någon som pratar om att
det kan vara något större något mycket
värre som ligger bakom allt detta och ingen
försöker hjälpa till de bara tittar sidan om
låtsas som att Henrik inte finns när han går
förbi med rödsprängda ögon för någon slog
honom för att han luktade så äckligt

det är ingen som bryr sig trots att nästan
varenda människa man känner är några av
de som gråter varje kväll när ingen ser