Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Små, små brister

Det började med orimliga sparkrav och oförenliga lojaliteter, svaret på varför hon som aldrig tidigare tagit tabletter nu svalde Imovane och senare också Propavan. Hjärtslagen som dunkade genom öronsuset, hon slapp ligga vaken och lyssna och fick kraft att försöka. Katarina slogs för att bemanna upp sjukhemmet så att det räckte mer än till måsten. Försökte se till att det fanns sköterskor till också pratstunder och promenader. Sedan var det då lojaliteten mot Anna och chefen över henne, kommunen, välfärdsförvaltningen och politikerna och deras beslut. De som styrde verksamheten bort från alla värdeord som presenterats till de anställda som mål. ”Vi bygger bäst tillsammans!” och allt annat som sas utåt. Tomma ord i foldrar formulerade från människor långt bort från kärnverksamheten. Vad visste de om nedskitna vårdtagare, dödsångest och oroliga anhöriga egentligen? Vad visste de om att vara ensammen på en avdelning och försöka räcka till. Att tvätta, servera, mata, prata och försöka distrahera. Vad förstod de? Bortom siffrorna? Ömmande inkluderande floskler och sedan stenhårda sparkar riktade neråt. Det skulle komma att bli förvaring, inte vård, resultatet av allt det där som Anna slängt mot henne. Nollvikandet och neddragningen av en heltidstjänst på varje avdelning. Katarina försökte förklara det här. Hur personalen skulle komma att knorra och sjukskriva sig och hur resultatet av det hon ålades till att göra ändå i förlängningen skulle komma att bli dyrare. ”Lös det. Bara lös det inom ramen för budget”, fick hon till svar.

Hon försökte, begick övergrepp på sig själv bara för att misslyckas, och snart nog följdes insomnings- och sömntabletterna av stämningshöjande och antidepressiva. Hon gjorde som hon alltid gjort, ledde genom att gå först och sjukskrevs. Månaderna gick och cocktailen av medicin bara svällde. Snart svalde hon tabletter hon inte visste vad de var bra för och sköljde ner dem med rödvin från billiga boxar. Hon slutade äta, duscha och röra sig, förutom till besöken hon absolut måste göra. Till öppenvården på psyket, utredningarna, slutenvården och sedan också MMT-testet som placerade henne på samma typ av boende hon nyss styrt över. Demens, hon flyttade in i diagnosen. Blev rum 134 och den före detta chefen.

Hon mindes inte längre att hon inte längre ville minnas. Kom inte längre ihåg sjukhemmet hon varit chef över, även om de gula linoleummattorna, de äggskalsvita väggarna och ledstängerna av björk som ledde runt mot samma typ av rum också här kändes bekant. Åtta dörrar med människor vars värdsliga längtan inte tycktes sträcka sig längre än den trefärgade glassen på helgerna. Vårdtagare som för deras egen skull hölls utelåsta från resten av verkligheten, eller om det nu var tvärtom. De fortfarande funktionella, människorna som måste skyddas från vetskapen om den ofrånkomliga nedbrytelsen.

Katarina tryckte ned handtaget och drog i dörren så att de hjärtan av svartlackad plåt som stod på karmen av sidoljusfönstret skramlade ner på golvet. Hon förde tygstycket som hängde över fönsterrutan åt sidan, knackade på glaset och vinkade mot tomheten och dörren på korridorens andra sida. Hon visste. Mittemellan de låsta dörrarna och till höger låg friheten. Där fanns glasdörrar som gick upp av sig själva, och utanför dem, en bit bort från huset, fanns fågelsång, redigt prat och pissfri luft. Där fanns älven hon brukade gå efter med dvärgschnauzern Ture. Där fanns Konsum, kiosken, pizzerian, hälsocentralen och bekanta och vänner i lägenheter och hus. Där fanns reklamfyllda postlådor vid sidan av vägar som ledde fram till allt och alla och där fanns järnväg och biljetter att köpa om en nu ville bort från byn ett tag. Och där fanns hennes mamma, ensam med all sin oro? Visst gjorde hon?

”Hallå!” skrek hon igen och slog på rutan och drog i dörren. ”Kan ingen hjälpa mig ut. Jag måste hem. Hör ingen vad jag säger! Min mamma behöver hjälp. Öppna dörren!”

Bakom henne drogs stolar mot golvet. Hon hörde personalens slammer med porslin och karotter, hörde Irma och Kjells röster och Rantanens: ” Jo, jo”, veckla ut sig till ett förnöjt skratt. Rantanen? Hon vände sig om, bort från kodlåset.

”Kom så går vi och pratar en stund Katarina, lunchen är strax klar.”

Framför henne stod en tjej med piluttanäsa och smala läppar i rödfärgad page-frisyr. Vita byxor som alla andra viktiga på det här stället, tunika och sedan en blå väst över med pennor i bröstfickan och en röd bricka som det stod Leah, Sjuksköterska på. Vad kunde flickan vara? Tretton? Arton, kunde hon det? Katarina vände sig mot kodlåset igen och läste ”Detta sekel”, på tejpremsan som satt klistrad över dosan och slog in 1990 och drog i dörren. Hon provade 1950, 1940, 1900, 1156 och 2013, testade att blunda och trycka. Hon drog i dörren utan att slå in en massa märkvärdiga siffror men den förblev stängd. En arm kom runt henne.

”Kom så går vi in till matsalen istället. Vi kan ändå inte gå ut just nu. Det är nåt fel på dörren. Nåt med el-låset tror jag.”

”El-låset?”

”Ja, det är nåt jox, jag är så dålig på sånt där. Vi går in till de andra så länge, lunchen är klar. Det blir strömming och potatismos. Fast du får nåt annat såklart. Quornfiléer, tror jag.”

Katarina drog upp överläppen, sneglade över axeln och började vända sig om.

”Leah, heter jag och är sköterska här.” Hon la händerna på Katarinas axlar. ”Fast det vet du såklart redan, vi har ju träffats många gånger. Säg Leia du, det gör alla som känner mig.”

”Leia? Som i …?”

”Precis!” sa Leah och visade upp små symmetriska tänder. ”Leia, som hon med kanelbullefrissan i Star Wars. Gillar du det? Star Wars?”

Katarina nickade så örhängena dallrade som sikten över en dödsstjärna och fattade handen Leia sträckte ut mot henne. Det var väl underligt att den där dörren så sällan gick att öppna. Säkert ljög hon, tjejen med piluttanäsan. Men hon var ändå rar och kändes bekant, och det var nog en bra ide att äta något innan hon försökte komma hem. De gick in till de andra i matsalen som stank av strömming och äckel och satte sig längst in vid bordet mot fönstren som drog och skickade frisk luft mot ryggen och in mot allt annat instängt.

Hon rörde runt i moset och trillade ärter med kniven mot gaffeln och förnam en dassdoft vars mustighet rullade ut sig helt oblygt. Det var nu inte bara fisken som serverades, det stank! Katarina försökte svälja, satte tummen och pekfingret mot näsan, tog en klunk av havredrycken som nu tycktes smaka underligt och obekant och såg ut mot köket. Vid ändan av det andra bordet med resten av de boende satt en liten dam med glasögon och tunt hår i en rullstol och drog sin lilafärgade kofta mot fläcken av sörjan på hennes mage som likt ögonen bara svällde. Harry Rantanen, vid mitten av bordet satte upp näsan och svor. Han sniffade mot henne så näshåren for runt som kvastar och satte ord på vad det egentligen var som Katarina nyss anat men som nu fick också henne att lägga handen över munnen.   

”Perkele, nu har Irma-särringens påse gått läck igen! Nog är det väl satan att en inte ska kunna äta strömming utan att siiiten ska tryckas mot näsan och ner i svalget på en. Perkele, det är de där satans siiitpåsarna som särringen har på magen. De är av dålig kvalitet. Made in Hong Kong. Jo, nog är det så alltid, bara siiit!!!”

Irma snyftade, satt med huvudet böjt och med händerna runt påsen och grät så att stolen skakade. Kicki, en av undersköterskorna som tillsammans med Mats jobbade för dagen gick fram och torkade bort tårarna från kinden och kramade henne.

”Irma, det är ingen fara. Vi fixar det här, bry dig inte om Harry, han är bara dum. Det är inte ditt fel gumman.” Hon låste upp bromsarna och rullade iväg henne mot sitt rum.

”Strömmingsrullader! Bästa maten på flera veckor och nog måste särringens påse springa läck allt!!! Vittu, Perkele, styr inte bara ut henne. Vädra nog ut skiten nu också!”

Stor-Kjell, som alla mycket passande kallade honom hade suttit med sin V-formade rygg mot Katarina men stod nu vid Rantanen och hytte med stoppskylten till högernäve och sa: ”Ser du nu, vad du ställt till med. Skrika och gå an så kvinnfolket gråter. Gå till Irma och be om ursäkt nu ditt djur, annars djävlar är det du som ska få se på satan.”

”Aldrig!” skrek Rantanen och knöt näven mot Kjell innan han bröts bakåt och ner på golvet.

Händerna, fötterna, benen, armarna och tandprotesen som flugit ur Rantanens mun och nu låg och blänkte av saliv på golvet. Allt det här vansinnet angick inte längre Katarina. Hennes rum? Det här var inte hennes hemma, hade aldrig varit. Reflexmässigt förde hon glaset mot läpparna men kunde inte öppna dem. Allt var obekant och motbjudande. Men sättet Rantanen gett sig på Irma, hur Kjell i sin tur flugit på Rantanen och hur personalen tvingat ner de två som slagits på golvet och föst dem bort till sina rum. Maktspråket talade fortsatt tydligt till känsloförnuftet och Katarina reste sig upp för att gå mot dörren med låset.

”Sätt dig Katarina, det är lugnt nu, det var bara Harry, som vanligt.” Leah slog ut armarna, böjde sig över henne och la armen runt axlarna. ”Det va kanske torrt det där, Quorn och mos utan sås. Du kanske vill ha lingonsylt till?”

”Nej”, sa Katarina och satte hakan mot handen och drog med gaffeln i moset.

”Vill du ha mer havredryck då hjärtat?”

Hon såg ner mot tallriken och skakade på huvudet.

”Säkert? Men vad det ser… ” Leah tog upp glaset. ”Det här är väl inte havre, det är ju mjölk ju! Vem fan har gett dig det här?”

Katarina släppte ner gaffeln mot porslinet och la också andra handen mot hakan.

”Vem är det som gett Katarina mjölk?” Leia stirrade mot Kicki och senare också Mats vid diskbänken som måttade kaffe i perkulatorn. ”Hon är ju vegan! Alla vet det!”

Tystnaden bröts av Mona, den andra sköterskan på boendet som nu stod stödd mot bänken bredvid Mats. ”Spelar det nån roll längre då?” Hon blängde mot fönstren där de satt.

”Spelar det nån roll? Skämtar du eller … Hon är vegan! Ska vi servera fläsk till muslimer också då tänkte du eller? Är det lämpligt menar du? Att när en människa blir gammal och glömsk så spelar deras kost och tro, värderingar och principer ingen roll längre?”

”Fläsk, ja kanske det, varför inte. För den där Quornbiten, vad är det för nåt egentligen? Kemiskt kött? Sånt kan aldrig vara bra. Katarina bryr sig knappast vad hon äter och dricker längre, och förresten är det bara bra för henne med mjölk. Kalk, proteiner och vitaminer, hon kan behöva det.

”Du är bara för mycket alltså!” Leah gick förbi henne, drog upp kylen och gick till Katarina med havredryck och ett nytt dricksglas. ”Jag kommer att prata med Cecilia om det här, hur du ser på vårdtagare och går an. Det är helt sjukt! Fucking oacceptabelt!”

”Oacceptabelt”, skrockade Mona och gick mot korridoren.” Hon som varit sköterska i ett år och tror sig veta allt. Men kom inte till mig om det blir problem. För det blir det kan jag lova, och då får du prata med Cecilia igen, det ska jag se till.”

”Bry dig inte om henne Katarina. Hon är inte klok, såna som Mona borde inte få bestämma nåt alls.” Leah satte handen för munnen och andades högljutt in och ut innan hon på bästa Darth-Wader-sätt sa: ”Jag är Besserwisser-Mona, anständighetens förgörare och emot allt som inte luktar kött och ättika.” Leah skrattade så att också Katarina rämnade.

”Äsch, skit i maten, den är säkert kall, jag kan komma med resterna av äppelpajen de bakat på Monas avdelning senare om du vill. Äppelpaj och vaniljvisp, mm, mm, telling you girl!”

Katarina styrde bort tallriken och drog ut stolen. ”Tack, gärna. Men Leia, vet du om min mamma. Hon lever. Visst gör hon?”

”Katarina, jag är ledsen din mamma finns inte här. Fast vet du, jag är helt säker på att hon har det superbra nån annanstans.”

”Mamma. Jag vet… Det är bara så konstigt, tiden, allt går ihop ibland.”

”Kom gumman så går vi in till dig och pratar.” De gick armkrokade mot Katarinas rum och Leia strök henne över handryggen och pratade om bageri och tidiga mornar, om stötta fikabröd i vita papperspåsar, om lappar på diskbänkar och kastruller med mat att värma. Leia berättade allt det där hon hört Katarina berätta och Katarina mindes allt det där hon fått av sin dubbelarbetande mamma. Timmarna innan städningen på textilfabriken, kvällsjobbet som hon så ofta försvann till för att få allt att gå ihop som ensamstående mamma.

”Jag minns”, sa hon och satte sig ned på det blånoppiga överkastet. ”Jag minns mamma och hur hon slet för att jag skulle få det bättre…”

”Vad bra! Hon har det bra nu gumman. Jag lovar. ”

”Katarina drog i överkastet och fortsatte: ”Tack Leia, jag minns. Ibland klarnar verkligheten och jag tänker att jag inte hör hemma här. Förstår du? Alla säger säkert så, men det är sant. Jag är inte gaggig som du vet Harry, och de andra. Det är nåt annat.”

”Jag har tyckt det ända sedan du flyttade in. Ibland … Katarina, du svänger så annorlunda mot de andra. Och vill du höra något ändå mer otroligt? Mona, hon kan faktiskt ha rätt. Jo faktiskt!  Det där med vitaminerna, ämnena och bristerna på dem, det kan faktiskt vara så att du som vegan, ja, jag ska ta upp det med Daniel, på ronden nästa vecka.”

 

Och så blev det, att Katarina fick en ljusbrun tablett tillagd i sin lunchmedicinmugg och långsamt, nästan omärkligt balanserades mot tillståndet hon befunnit sig innan neddragningarna, vinboxarna och självmedicineringen. De små, små bristerna på allt livsviktigt hon faktiskt lidit brist på började fyllas upp och Leia och Cecilia lyssnade, ja också hennes medboende satt där och nickade med sina grå huvuden utan att somna när hon berättade om allt som kom tillbaka. Det hon tidigare inte kunnat formulera: Saknaden, omtanken, kärleken och frustrationen över att inte räcka till. Hålen och bitarna hon sett som obegripliga, också oron över mamman kom att ersättas av en passande sorg.

Så stod hon då där igen framför dörren med ”Detta sekel” klistrad över kodlåset. Hon hade inte vita byxor, tunika eller en namnbricka på sig men pekade lika självklart in 2-0-0-0. En liten lampa på dosan bredvid dörren lyste grönt och det klickade i låset. Hon tryckte ner handtaget, drog dörren mot sig och gick över golv som inte med rengöringsmedel över urin lämnade ett tjaskade ljud efter sulorna. Bort från entrén med de nötta träbänkarna, efter grusvägen mellan hälsocentralen och Smörblomman. Där satte hon sig och fyllde sina lungor med den egendomligt friska luften och såg ut mot älven och istäcket som spruckit upp och vid brofästet nu endast bestod av flak över ett gåtfullt vatten. Katarina, såg Katarina igen utan att ännu riktigt kunna formulera hur. Hon bara visste. Förstod helt självklart. Hon satt så och njöt en stund innan hon väcktes av en annan glädje. Barnskratt, från bron. Vid fundamentet hoppade de över isen och stannade på ett litet glasliknande flak i mitten av älvfåran som skickade dem upp och ned i takt med deras stampanden och skrik. Katarina reste sig från bänken och började gå mot dem, allt snabbare, och när hon rundat alträdet i kröken vid bron och såg dem rakt framför sig så sprang hon. En av pojkarna med gul mössa gick ned på knä och började slå med en kulhammare mot isen så att det stänkte. Katarina lutade sig över räcket och skrek: ”Vad gör ni för något?” så att pojken med hammaren tappade den mot isen och de två andra vände sig om. Killen med gul mössa kisade mot Katarina och sa:” Vi hamrar bara, men nu är vi klara. Faktiskt.” Han tog upp hammaren, hoppade mot ett större snötäckt flak och följdes av de andra.

”Kom in till kanten nu, för det är farligt det där”, sa Katarina och kände en närvaro bakom sig medan killarna klättrade uppför älvkanten mot gångvägen. Hon vände sig om och en mörkhårig kvinna med blekt ansikte och smala läppar sträckte ut armarna mot henne och sa tack! Kvinnan pekade befallande mot gruset bakom sig. ”In här. Ett led bakom mig, och inte en rörelse sedan.” Pojkarna lydde, gick med böjda huvuden och sa halva meningar som, vi skulle bara… och men mamma… innan deras mor slog sönder dem genom att upplysa dem om vad de faktiskt gjort.

”Erika. Tack! Du räddade deras liv”, sa hon när alla killar stod i linje bakom henne och drog i sina mössor.” Vad heter du? Bor du i närheten?”

”Katarina. Jag bor på Smörblomman.” Hon pekade mot krönet och den gula träfasad som stack upp mot den likgiltiga gråhimmelen.

”Smörblomman? Bor du på äldreboendet?” Stillheten pojkarna tvingats till gjorde att allvaret hann ikapp och ett snyftande spred sig till ohämmad gråt.

”Ja”, sa Katarina, och jag måste gå nu är jag rädd för. Jag har säkert varit borta länge nog.” Hon nickade mot Erika och barnen som stod och skakade av gråt och vände sig om.

 

När hon kom hem låg Rune, den långe nyinflyttade som inte verkade ha andra kläder än en himmelsblå pyjamas under en skrikande Rantanen-bråte och vred finnens fot mot underliga vinklar. Harry sträckte ut sig likt en backhoppare som precis gjort avstamp mot backens sista bräda och spred snus och svordomar mot luften. Leia och Katarina fick den något mildare Rune att släppa greppet om Rantanen, och Mats och Mona drog honom i var sin arm ut och upp från golvet. När alla sansat sig något vände sig Mona mot Katarina med Rantanen i armen och sa: ”Jag vet nog var du varit jag!  Nån gång ska väl nån hitta rätt och nu blev det du. Men det var sista gången du kom ut för koden ska bytas.”

”Ni får sätta vilka koder ni vill till låsen för jag tänker flytta. Men du kommer att bli kvar. Du kommer inte komma härifrån förrän någon flyttar på dig av rättsliga eller pensionsmässiga skäl du. Och vet du en sak Mona, det kan komma ganska snart.”

”Fett Katarina!” sa Leia, bet ihop käkarna och sträckte ut en knyten näve mot Katarina och fortsatte: ”Fan vad rätt. För det är precis som hon säger, fatta det. Katarina hör inte hemma här. Har aldrig gjort, något har blivit fel. Det ser du väl själv! Katarina är felplacerad.”

”Felplacerad…” Mona himlade med ögonen och drog Rantanen närmare sig och började gå med honom mot hans rum. ”Som resten av gänget då. Hah!” Hon stannade vid utgången till korridoren. ”Får man ett rum här så har man kommit rätt. Felplacerad! Ja, helt kart du.”

Dagen efter kom Erika med blommor och choklad till Katarina och berättade för alla om hur redigt hon ropat in barnen. Så även fast koden byttes så spelade det ingen roll längre. Hon kom och gick som hon ville. Katarina undersöktes och röntgades, tappades på blod i små rör, satt i samtal med märkliga människor och fick senare också göra ett nytt MMT-test. Lokaltidningen gjorde reportage. Om barnen på isen och sedan om demensdiagnosen som egentligen varit B12-brist i kombination med stress och depression från andra brister. Hon kom på tv, som hennes medboende sa. Katarinas röst betydde något igen. Och så kom det sig att hon efter en ny vårdplanering skulle komma att bli den första i livet att flytta ut från Smörblommans vårdhem. Ett stödboende i en sliten lägenhet som bara skulle lukta Katarina.

När hon kom ut på gårdsplanen smattrade flaggstångslinan. Det blåste så att gruset från vinterns sandning rev mot huden. Yrseln av allt som stormade fick Katarina att hårdna greppet om Leia. Hon drog armen närmre, närmre, och burrade sedan ner ansiktet mot jackan som läckte ut värme och en svag doft av citron och mynta. Röster kom genom vinden och hon sneglade upp mot sällskapet som passerade. Den gälla tonen från munnen med mustaschen. Det var Folke, Socialdemokraten i omsorgsnämnden som med andra politiker var på väg in till Smörblomman. Han tittade tillbaka, vred huvudet efter dem, innan han till resten av sällskapet sa: ”Tro om vi också kommer att bli sådär?”

”Hur då?” hörde Katarina en kvinnoröst lite irriterat fråga.

”Ja, hjälpbehövande alltså.”

”Aldrig i livet! Går jag mot matning och blöjor ska jag lika säkert som döden själv se till att hjälpa mig bort. Och skulle jag sakna…” Rösterna försvann genom suset och Katarina och Leia fortsatte att gå bort från boendet. Upp över stora vägen, genom björkallén och rakt emot biblioteket bakom kiosken. Där låg hennes hem, två rum och kök med en balkong mot Smörblomman. Och de stod där och såg ut över grillkioskens tak och andades luften som så härligt bar cigarettrök, strips, falafel och annat valfritt flott, och Leia sa att det skulle bli bra och att hon skulle komma och hälsa på henne de dagar hon jobbade. Katarina tackade och trodde på vad hon sa och såg att dörrarna till Smörblommans entré fortfarande stod öppna. Nu behövde hon inte längre stå och gissa siffror till ett kodlås. Men för Irma, Rantanen och alla andra vårdtagares skull. För Mats, Kicki och Cecilia, så önskade hon att dörrarna åtminstone för en tid skulle förbli låsta och visa konsekvenserna av också små, små brister.

 




Prosa (Novell) av Robert Jonsson VIP
Läst 120 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2019-06-08 19:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP