Världen är inte sig lik,
den är befruktad av melankoli.
Det skedde genom våldtäkt,
inget sex, ingen onani.
Inget vacker, ingen harmoni.
Ingen är fri.

Du kan gråta,
för gråtandes skull.
Du kan förlåta,
men skulden äter upp mig inifrån.

Varför försökte jag ta mitt liv?
Varför fick jag alla att tveka på livet?
Varför drog jag desperat ner alla i min väg?

Ni säger att jag är förlåten,
men hur ska jag förlåta mig själv?
Jag vill inte tänka på det,
jag vill inte att den tidens jag skulle vara jag.

Desperata efter att rädda mig,
men det var mitt jobb.
Ingen annans,
och ni tog på er skulden.
Sånt man gör då man är mänsklig.

Jag ville aldrig detta,
leva för alltid med någon slags skuld,
då jag ville ge er guld,
och gröna skogar.
Som något jag måste betala tillbaka, likt en skatteskuld.
I mina ögon är jag den skyldige, och ni den oskyldige, likt en oskuld.