Ett horn av mörkret_en del av ljuset.k.12

"Uppfattat...",antingen frågade eller utropade Byron.
För att dra en slutsats,dröjde Gallien med svaret.
Fast besluten,klickade hon med tungan.
"Sluta klicka som en sparv!Och vrid din hjärna
snabbt!",knorrade han gnälligt.

Hon tänkte eftertänksamt,
"HUR EN TRÅD...AV EN BILD som..."

Han avbröt henne ogenerat och viftade livligt med
ett krokigt finger framför hennes näsa,pekade med det i
motsatt riktning.Hennes frågande blick,"Fattar du rätt?",
ville titta in i hans ögon,men hans ögonlock täckte ögonen
som tunga gardiner.

Hon sade suckande,"JUST NU- ÄR HJÄLP FÖR OSS -
*ABSOLUT VACUUM!*"

Utåt,dämpade Byron sig som en skogsmus,men ögonens skarpa
glitter blottade för ett ögonblick en vargs ansträngda andedräkt.
Gallien ryckte försiktigt på axlarna.

Vid tunnelmynningen förtjockades tunnelvätskan,puffades
och började sedan som en glasblåsare blåsa ut bubblor.
Krypande ovanpå varandra bildade de EN BOLL vars renhet
var lika med maneter.DEN bromsade den namnlösa kroppens rörelse.Fryst,började den gradvis suddas ut.När den försvann
helt,då dök ett huvud upp.Rufsigt hår utjämnades och suddigt,
*TVÄTTAT ANSIKTE*framträdde.Det luminiscerande ljuset,
som kom inirån BOLLEN stack i hennes ögon.De öppnades.
Pupillerrna,fyllda med kontemplativt lugn,hittade omisskännligt
DEN.

Byron drog Gallien till sig.Nickande förståeligt,viskade hon,
"LYSSNA PÅ!"

Vagabondens läppar liksom klistrade,ryckte till viskande.
"SOMNA FÖR ATT UPPFATTA GLÖMSKA I EXISTENS...
O!VILKA LÖV TÄCKER DESSA...NÄR EN AXEL *FÖR*ÄNDRAR FÄRG,DENSITET ÄR IMPULSIV - ELDIG - BRINNANDE..."
Viskningen avbröts plötsligt.Hon ruskade på huvudet,svängde
på ögonbrynen.*HENNES ÖGON DELADES OCH BLICKEN
GICK I CIRKLAR!*Utan att fånga det här ögonblicket,fortsatte
hon,"DIN BUDBÄRARE LEDSAGAR*NATT*ÖVER RÄCKET KONVERSERAR,ÖPPNAS INTE - SER DU INTE...för att dölja
HANS spår...VARNA!...Låt mig gå!"

Tunneln försköts något och hon hörde.
"Kunde jag anförtro med millimeterprecision av
_ DET_ VAD JAG SER _ när du är så trångsynt...
TOG JAG FEL?!"
 
Den namnlösas ansikte rös.Hon pressade ihop ögonen men
tårar är vatten,läcker ut igenom alla hinder.Ackumulerat
tvivel uttryckes i ett skri.

"ETT SLAG av ett BERG som trängde sig av ödets lott,
krossar åsarna vid roten och de virvlande Molnen faller i
suddiga gropar...därifrån är vägen otroligt variabel men
DEN som kastade SIN tråd...i HÖRNET..."

Utan avsluta sina överväganden stirrade hon avvaktande
på HONOM...

f.f tbc...