Mellan de djupa, svarta hålen
Sjunger du sakta,
i ljumma sommarvinden

Du, den högste
Stillhetens gud
Där på den öppna slätten,
försvinner jag i alltet
Uppgår i din närvarande verklighet

Du står där alltid
Vid gropkanten
Räcker ut din hand
Då jag snubblar,
ned i djupa, svarta hål

När allt gått sönder igen
Likt vågen som bryts
I piskande skum