Lyckliga skogsdungen,
där intill det vi då kallade hem.
Jag kanske var åtta, fyra eller fem.
Men jag minns känslan och kommer göra tills jag hamnar på ålderdomshem.

Tankar på tankar som aldrig tog slut,
jag förstod det inte då.
Var jag måste vara, var jag skulle gå.
Vägen var för mörk,
då åren kom utan förvarning.
Jag gifte mig med sorgen,
gav den en ring.
Gav den allting.
Men den gav mig ingenting.
När jag ville ha tillbaka glädjen så kände jag mig som en brottsling.

Högt upp i träden byggde jag min verklighet,
alternativa världar ingen kunde se.
Det fick mig att bli lugn, att le.
Jag drogs till faran.
Tittade ut över världen och kunde koppla av.

Jag skiljde mig med sorgen,
och tog emot glädjen.
Men sorgen kan fortfarande knacka på.
Är det då så svårt att förstå?
Att allt måste gå.
Glädjen måste jag finna,
den finns.
Sorgen måste tömmas, här ska det rinna.
Jag vet att jag vunnit,
men jag måste ändå vinna.