Det skummar på havet i afton
snåla vindar som blåser från väst
de för med sig en doft som av smultron
intill stranden späs ut och blir besk

Liten måsunge guppar på vattnet
söker värme och skydd i sig själv
medan ljusskenet från horisonten
tonar bort likt en falnande eld

Från de vackra små husen vid hamnen
strålar värmande lampornas sken
Som dig lockar oändligt i mörkret
att gå ditåt och få vara med

Men de ljusen är ej till för alla
endast utvalda vid deras bord
trots att värmen så pockande kalla
låses dörren vid fiskarens bod

Vi är födda till våra familjer
självklar plats där man alltid hör till
men för den som ej kan eller vill det
måste vandra och aldrig stå still

Himlen gråter, det risslar i vassen
endast måsen är vaken i natt
den bär med sig i stormen ditt öde
likt en gnistrande blå diamant