Långt samt gick hon fram, grå i ansiktet
och matt i rörelse och kropp.

Drog med fingret långa
osynliga streck på den väggen,
som ville uppenbara något men vad.

Ensam var hon i sin egen kropp innesluten i
en glasglob med tysta krypande steg framåt,
ekande tyst, i det mörka.

Drömmar om hopp, lycka och se ting som
stjärnhimlen och, nebulosan beströ ansiktet
var som aldrig skapade.

Ständigt höra tystnaden bitande i dag och
natt och, aldrig lägga märke till ljuset kasta
skugga på anletet. Fönster som var uppdragna
dagtid, var som nerdragna ändå.

Ljudet av den bitande tystnaden var som
en sipprande vinsch som ordade viskningar
i öronen som drev en att bli vansinne.

Ständigt se dom slitna vansköta väggarna
med sönderriven väggbonad, som främjande hopparna av
svarta kråkor sprida sin ring i
hjärnan av missmod.

I sitt rum gick hon i mellan åt men bara
med synen klistrad på väggbonaden, och själarna
i vita rockar besöka henne.

Men himlen hade fallit ner framför
hennes ögon och alla himla kroppar
hade följt med och rasat ner till jorden.
Så var hennes glädje , som ett träd med
spröda löv, men som bara vid ett
ögonkast bortvänt torrt och gammalt.

Se, hon såg fönsterrutorna böljas inåt,
förstöras och glasskärvor skuta mot väggen
som taggarna på en törn buske. Golvet började
förmultna och hennes ögon vändes ut och
in av det hon syna.

Britsen blev hennes beskyddare i sprickorna
och golvet hade sprukit till liknelse av ett ett spindelnät
under henne och format om rummet utan dess like.