Det klarblå djupet som sveper sina väldiga vågor, i stor
prisma klara vattenkaskader likt i genomskinligt glas.

Dess svepande skummande mot land, var likt med syran
i ett himla likt glaskärl, som en högväxt hänförande kvinnosjäl pimpla i sig.

Åh den spirande växtligheten var likt en eposets lustgård.
Havet var likt en förförisk, svärmeri paradisbuske.

Likt ett pars vackra passion, ett ätts hjärta ihopsatt
och så starkt att det inte kunde klyvas i mellan dom,
inte ens av jordens märg.

Djupet jämväl lik sötmans druvsafts rika must.
Åh den så destillerade ytan, så klar att man kan
se sitt själs anlete genom den, likt en trymå.