Gång på gång ropar jag på dig och du svarar , men din
själ är ändå i mörker och alla mina kärleksförklaringar
till dig har likt spolats förbi.

Varför kan du inte ser hur mycket din livskraft och
ditt stora med ömkande för mig, är värt för mig till döden?

Varför är du blind i seende att din underbara gestalt
åstadkommer mig så mycket kärlek och godhet ,
att du är mer än nog?

Jag önskar jag kunde kasta ljus i allting du tar
in runt omkring , så du kunde få ljus och inte
din syn var likt avliden.

Du förstår inte hur mycket dina andetag och
din ständiga empati för mig är värdefull.
Jag får ständigt torka mina egna tårar för
du inte ser det jag ser, min älskling.

Älskling jag kommer alltid vara kvar,
jag är inte som skaran av själar runt omkring
, jag ser lämnat dig vid vägkanten.

Jag forsätter ropa till dig medans mina tårar
hörs eka vida omkring ändå bort till andra sidan berget
där du står och känner dig helt utan livslust.

Älskling stanna kvar för med mina ständiga tårar
och försök till att du ska höra är beviset jag vill föra
fram till dig, att du är mer än bara en värdelös själ.
De enda du tycks se om dig själv.

Jag kommer fortsätta ropa så att du hör min röst
för jag förmår inte att förlora dig.