Jag har många fantastiska vänner som verkligen bryr sig om mig, men jag är inte omtyckt av alla.

Jag tror vi kommer till insikt förr eller senare, att det är omöjligt att vara alla till lags, hur mycket vi än försöker. Människor kommer ändå döma, missförstå, tycka att vi är för mycket, eller för lite. Jag har försökt, och försöker lära mig, att inte försöka så mycket.
.......................

De flesta människor tycker nog att jag är ganska trevlig. Från modersmjölken har jag lärt mig att vara snäll, inkluderande och att inte döma. Jag älskar att umgås och träffa nya bekanta. Men jag har ändå ibland känt, och fått höra, att någon inte gillat mig.
Sällan har det varit för att jag haft svårt att samarbeta, haft nåt otalt med någon eller varit lättretlig. Utan tvärtom. Jag är FÖR glad och trevlig. Alltså inställsam, självgod och falsk.
.........

Vissa tycker att jag är alldeles för djup och allvarlig. Andra att jag är för naiv, lättsam och bekymmerslös.
Verkar man för djup och allvarlig, blir man flummig och konstig.
Verkar man för lycklig, kan visst inte allt stå rätt till: "varför är hon glad, och har så många vänner och hinner göra så mycket, när inte jag gör det?"
Känt både misstänksamhet och missunnsamhet.
.........


Jag har på olika, och grova sätt blivit sviken av män, och har ensam, med låg lön, burit ansvar över barn, hus och hem under nästan hela barnens uppväxt.
Haft det tufft, men fortsatt framåt, alltid funnit nåt att vara glad över. Alltid försökt att leva fullt ut.
Jag har varit stark och rest mig upp, samtidigt känslig, och hör nästan vad folk tänker.

Ja jag ler och skrattar ofta. Det har jag gjort ända sen jag var liten, men jag gråter också lätt och har många gånger skrattat genom tårar.
.............

Nej, det går inte att vara älskad av alla. Det är kanske inte meningen heller. Jag strävar i alla fall efter att alltid vara äkta och ärlig och att stå upp för det jag tror på.
Jag fortsätter att trivas över allt jag har, och vara så där jobbigt positiv. Gillar ni det inte så "fine".