Den tysta stunden är helig,
ingen kan nå mig nu.

Mänskligheten jämrar sig.

Referensramarna har sedan länge fallit isär.


Bilarna på vägen beter sig som stressade gråsuggor.

Det moderna samhället vomerar på sig själv.

Jag för en diktares ensamma kamp mot ett förlorat,
förtappat och inskränkt samhälle,
där lyckan har fått förstoppning.


Jag frågar grannens lilla pojke
vad han tycker om dagens samhälle?
”Katter” svarar han med ett leende.

Grabben anar inte vad som komma skall!

Det kommer en dag,
då han kommer att tappa sina lyckliga ögon.


Jag förstår icke all denna kamp,
när nederlagets allierade står vid gränsen.

Jag kämpar själv för att behålla mitt förstånd.

Är det sanningen jag upplever,
eller är mina ögon kroniskt berusade?