Strax innan vi landade i Alta.

Såg jag Trollen springa över de Norska fjällen.

Från flygplansfönstret.

När vi sniffade över de snöklädda topparna.


Då de visste att jag var på väg.

De ville hälsa mig välkommen på min fisketur.

Då vi skulle bemästra de brutala kveitarna utanför Söröya.

I den rytande livsfarliga sjön mellan det Norska havet och Barents hav.


De hade fått besked från de Finska Trollen i de Karelska skogarna,
att jag var på väg till fjordarna, fjällen och haven i Nordnorge.

Där jag i de Finska skogarna nära Ryska gränsen,
promenerat ensam mycket med dem,
och talat om livet,
och varför de var så hatade av oss människor.

Och jag gick vilse bland björnar i Karelen,
men Trollen skyddade mig och visade mig vägen till tryggheten,
till torpet i Lieksa.

"Vi är ju snälla, vi Troll, om man är snäll mot oss,
vilket du är, du är inte ens rädd för oss!"

Är du vän med ett Troll, är du vän med alla Troll.


Så jag promenerade en hel del ensam med Trollen även i Nordnorge.

Och de berättade om kriget de blev vittnen till,
men de höll sig undan.

För att inte trassla till det ytterligare i kriget.

Det var nog så stökigt i kriget även utan Troll.


Vi tittade ut över vattnet i fjorden Håköy.

Och visste vad som låg på botten i fjorden.

(Royal Air Force sänka det Tyska slagskeppet Tirpitz (Bismarck klass).
i Kåfjord i Alta.
Väster om Tromsø nära Söröya. Bogserades sedan till Håköy.)


Och ytterligare slagskeppet Murmansk som förliste vid Söröya.

Som jag passerade så många gånger ut från hamnen ut till fiskeplatserna.


Och vi skrattade gott åt människorna som inte såg hela bilden.


Rentav tror människor att Troll är en myt.


Men jag vet ju lite annat.


De är ju mina vänner.


Oavsett land.

Jag träffade faktiskt några av dem i smyg även på Island,
strax utanför Hafnafjördur.


Och jag får alltid en rejäl kram när vi möts.


Sen får ni tro på era myter bäst ni vill.


Ni människor.