Richard Strauss

Fungerar mycket bra just nu.

I min ensamhet i gryningen.

Och jag hör att det regnar ute.

Vattendropparna slår så vackert.

Mot fönsterbrädan.


Precis som det gör i livet.


När jag återigen tänker på livet.


Och dess vedermödor.


Och om en kärlek som är så nedmonterad.



Och jag som tydligen är så oerhört hatad.



Bara fragment kvar.


Av kärleken.


Jag som lärde mig att älska.


Så fundamentalt.


Men tydligen blev jag så lurad.


Och blåst och slaktad rakt ner i svartsjukans mörkaste dike.


Jag som inte hade onda uppsåt.


Jag ville ju bara älska.


Men nu blev priset.

För högt för mig att betala.


För konsten går ju alltid före,



Gud.



Vad naiv jag har varit.


Trots att jag ville så väl.


När jag inte kan somna om.


Andra stycket är:

"Also sprach Zarathustra"


Då tänker jag så på Nietzsche.


Min husgud.


Är kärleken död?


Eller är Gud död?