Solen sjunger genom ådror. 

Kvittrandet tilltar. Ljuva dofter

och han har satt på potatisen. 

Gjort upp med barndomen. Har

struntat i att duscha. Kroppens

rörelser avslappnade. Tungans 

band släppt. Rör sig hemvant,

avslappnat. Harmonisk självsäkerhet 

och jag kan överraskas. Ofta. 

Barnens lekar naturliga. Filmkameran 

tvångsmässigheten och den sjuka

känsligheten under bråtet i vårt slitna 

skjul. När det regnar kan jag ana dofterna. 

Jag springer i rus. Utan smink. Tänker 

på sådant jag brukar tänka på. Mina 

tidningar, psykologin och inredningar 

utspridda över möblerna. 

Jag har slutat fråga för han berättar. Jag tar

inte detta ansvar. Finns inget att rädda.