En plågsam ensamhet i en hård verklighet.
Förlusten av någon Så fin, mjuk och snäll, så gåtfull och emotionell.

Du kom, du gick, kom tillbaka men lämnade allt till sist.

Vi kämpade ju för så mycket mer, för att våra dagar och nätter tillsammans skulle bli fler. Våra liv var vår gemensamma tavla, vi målade den ihop, efter humör och efter egna ord, inget störde, Motivet skulle bli utifrån allt vi såg och hörde.

Var det en utopi som bara fanns i vår fantisi?

Förvirrad i tanken på min väg jag går, rasar ihop för att jag allt men inget förstår.