Jag vet att du står där ute och skriker, orkar inte höra så jag blundar. Alarmet drar upp mina ögonlock som en teaterkuliss men istället för en känsloladdad komik eller fars så visas på denna scen ett par ledsamma och trötta pupiller som vid mötet av solen svider fram en tår då de upptäck att morgonen återigen visat sig. Det inre alarmet började och snart var det en filmuppvisning av allt som borde hända denna nya dag, alla potentiella misslyckanden som väntade att dra en snåra vid mina fötter.
Alla möten med människor som inte existerade i samma värld som jag, min suddiga inblick med ett ofta förvridet perspektiv kunde inga glasögon fixa. Orden som snubblade fram på spikmattan alla vars existens genast ångrats av dess skapare. Visningen gav liv till ett bultande hjärta av sten som knöt ihop mina lungor och hotade med att spräcka mitt bröst. Ändå måste min tunga kropp dra sig till garderoben, ännu ett hinder.
Ögonen försöker hitta fäste vid något, vad som helst men allting smälter ihop som skuggorna av passerande rörelser. Andas, kom ihåg hur du andas, andas! Men hur kan en andas när de håller på att få en hjärtattack och en hjärnblödning samtidigt? Knäna viker sig framför segraren och mitt huvud landar hårt på trägolvet. Tårarna ramlar de med, sakta griper de tag i min röda kind men de kan inte heller räddas... en pöl av de spruckna tårarna bildas bredvid mig. Plötsligt slås jag av och en tom autopilot styr mina händer, de sträcker sig till ett par byxor och smetar ut pölen. Tröjan dras över det bultande huvudet och inte förens morfinet börjar pumpas genom mina öron och vibrera min kropp i takt till dagens stycke.