det växer
jag kan känna hur det tar över mig
det kliar i skinnet och jag skrubbar, frenetiskt
som om det inte kom inifrån

snart är det allt jag kan tänka på
vem är jag när det här omsluter mig
det här äckliga ytliga som ockuperar mitt sinne
det äter upp mig

snart brister det
snart brister jag



känslan står mig upp i halsen varje gång jag ser mig själv i spegeln och jag tänker att det vore skönt ibland att bara blunda, sluta ögonen en kort sekund
inte behöva känna efter mer, aldrig anpassa sig, aldrig stå för något
som vem är jag
eller vem jag blivit

du sa att
människor förändras inte
vi formas, vi varierar oss, vi färgas i nyanser efter livets jävla årstider men någonstans i botten är vi samma skrot ändå
och jag tänkte att,
då är det väl kört för mig

för sent för att förändras, för att bli något värt att
vara eller visa upp

så låt mig gömma mig
låt mig gå i ide bland mina laster
sluta kämpa emot, sluta skrubba huden ren
bara lägga mig ned och känna hur det gror

min äckliga kropp bara växer men jag
jag krymper hela tiden