Älggräsets stänglar rasslar mot varandra
orden oanvända,
vittrande stammar
längs bergets sälskinnsblanka slänter
och där under, den bittersvarta jorden
rötter som spruckit av en inre köld
uppfläkta som djurhudar,
sönderfrusna vattenrör
späckade med sorg, små mörka kryp i dvala
och döden som en trygghet
en handfull vetekorn i skäppans botten
en doft av vildhonung och grönska