Jag sjunger vaggvisor för döende flugor
medan natten gröper timmar ur ditt bröst
de allt längre mellanrummen
mellan ett andetag och nästa
fönstret är en målarduk mot mörkret
suddiga avtryck i imman
våra kroppar som stilleben vid varandra
din utsträckt, min kurad intill
mata sorgen så tar hon hela handen
som om du behövde den ändå
och natten vänder sig och lystrar
dörren öppnas sakta, en viskande strimma
av aprikossött ljus
nu sjunger jag för skuggorna i hörnen
för natten och för flugorna