I barnets snäckskalsöga
är vi hav eller främmande
i ett olyckligt, skarpt ljus,
vi föds ur
svartskummet, det ogenomträngliga vattnet
är vi fiskögon, störens långsträckta rygg
vassruggar längs strandens ögonlock
den oseende himlen,
stormbyarna ropar
du liknar dig själv när du ljuger
hopkrupen i drömmen
i symbiogen psykos
dina ögon vita snäckskal
mot min mun av sand
rusiga av det nyväckta ljuset
klyver vi ytan, odelbara