Alltid med ett ärligt älskvärt leende
stod han där med sitt dragspel uti snabbköpshörnet
och filade på sina melodier
troget, enkelt utan pretentioner,
rena melodier, rena harmonier,
bara njutbar sjungande musik;
men slantarna var inte generösa,
och han kunde inte annat än musik,
så han blev tvingad till socialen
av de goda myndigheterna,
som skönstaxerade och skickade på honom kronofogden,
som blev något av en årlig stamgäst
hos vår musikant i hans av skräp uppfyllda etta,
så att kronofogden aldrig annat fann där
än kringströdda travar av olästa tidningar
och bruna osorterade oöppnade kuvert med fönster
utom drivor av den generösaste reklam.
Han gick då till socialen
och bekände sitt livs fasansfulla brott:
att han ej kunde annat än musik.
\"Då får du väl ta jobb då på MacDonalds,
för i detta land är det förbjudet att parasitera,
ty musik är blott parasitism då ingen kan betala för den.\"

Musikanten ställde sig på nytt då i sitt gathörn
och fortsatte fila på sin melodirepertoar
för sparsamma men ej föraktliga små kopparslantar
som kanske räckte till en smörgås,
kanske till och med till någon öl,
och struntade i att betala hyran,
så att han blev vräkt;
men det betydde ingenting då längre,
ty han bodde ändå inte längre kvar
och lämnade beredvilligt sin lägenhet
åt nästa hyresgäst med alla sina fallna travar av reklam
och sina generöst tilldelade oöppnade kuvert
i drivor, bruna prydliga kuvert med fönster
som aldrig någon människa har bett om.