Jag skulle förmodligen bli galen
om jag dejtade en poet

Jag menar...
Jag skulle hypotetiskt
väckas mitt i natten av att hon
var tvungen att anteckna ner
nåt i mobilen om fladdriga gardinöron
och mumlande tavlor som ligger på lut
och vill kyssas i 90-graders vinkel
utanför sängramen
Hon få den där blicken i ögonen
när man måste läsa mellan raderna
för att förstå hennes hjärnspöken

Hon skulle aldrig fatta det där med rätt tajming!
för i hennes värld är Harry Potter just nu i köket
med svepskäl
och det finns ingen logisk förklaring
att stoppa nåt som bara är
för det finns fallluckor i drömmar
och aldrig en tidsbestämmelse på tankebanor
Jag skulle få stå ut med parkour
och att golvet är lava
bord, stolar, kuddar och byråer
är små öar under parmiddagar

Jag skulle plötsligt se kärlek
i parken och överallt i shoppinggallerian
och våga gå på A-brunnar
se utomjordingar under paraplyer
inbilla mig att månen sjunger karaoke
och solen dansar lapdance
och gömma elefanten i rummet
under tråååkiga konferenser

och vilja ta ner henne på marken
när hon ser sig själv som en pilot
som håller i spakarna på ett
pappersflygplan
"shhhhhhweeeeep"

Låta orden hoppa runt som en clown
för vår första dejt skulle självklart
inte utspela sig på ett fik
eller varför ens i Stockholm?!

Jag menar: vilken cirkus!
Trampolin, lina, bollar i luften
utan skyddsnät
gymnaster, lejon och sälar
"and I would fucking love it!"
Jag har alltid undrat hur det känns att få
en känsla döpt efter sig
och att vara någons musa

på deltid