Det var inte mycket sociala aktiviteter i Nedermora-Berg på den tiden, i början av 80-talet.
Men vi hade i alla fall rätt roligt i Föreningen Tvåhjulingarna. Både cyklister och mopedåkare var välkomna.
Själv var jag kassör. Jag hade många goda vänner i föreningen.
Vi drack kaffe och åt kakor. Vi ordnade kurser i hur man lagar punkteringar på hojarna och hur man byter gas- och kopplingsvajrar på mopederna. Varje år två veckor före jul ordnade vi basar.
Cyklister och mopedister har väl inte så mycket gemensamt, säger ni. Men det hade vi allt! Vi gjorde gemensamma utflykter.
Vi tryckte på kommunen om fler cykel- och mopedvägar.
Och vi bjöd in föreläsare från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.
Vi propagerade hårt för användning av reflexer och hjälmar.
När Berit, som var cyklist och trampade en gammal Fram med U-ram, förlovade sig med Kent-Otto, som körde en pedantiskt välskött Monarscoot blev alla glada. Två långvariga medlemmar! Föreningen bjöd på tårta.
Men så hände nå’nting i föreningen, stämningen förändrades, åskmolnen drog in. En återspegling av att något hade ändrats i samhället. Motsättningarna växte mellan falangerna i föreningen.
Falangerna! Vi hade inte ens sett oss som två falanger innan – alla var vi bröder och systrar på två hjul.
Men så skulle vi välja ny ordförande. Och Kent Wennbom, som varit styrelsesuppleant, kandiderade.
– Medlemstalet minskar, sa Kent Wennbom. Föreningen lockar inte de yngre längre. Väljer ni mej ska jag se till att vi får en modern inriktning. Det är miljöfrågorna som gäller nu.
Flera andra talare reste sig och talade till förmån för Wennbom. Det verkade på något sätt noga förberett.
Och Kent Wennbom valdes till ny ordförande och satte genast igång med förändringarna.
– Tack för det som varit men nu måste vi sära på oss. Ni mopedister kan sprida er blårök i någon annan förening. Vi vill inte ha er och era polyaromatiska kolväten.
– Cykeln är tyst, miljövänlig och genialisk. Mopeden är en miljöfara förutom att den är en trafikfara.
– Enda anledningen till att vi har samlats i samma förening är att vi har ett gemensamt ursprung. Men det är historia, det är framtiden vi inriktar oss på nu.
– Mopeden har utvecklats ur cykeln med hjälpmotor. Det fanns nämligen folk som var för lata att trampa i backarna och skulle sätta motorer på hojarna. Efter ett tag etablerades denna cykel med hjälpmotor som ett eget fordon. 1958 blev det tillåtet att inte ha trampor på mopederna utan man införde kickstart. Och det var ju på ett sätt bra att man slutade hyckla om att man slutade cykla, sa Kent Wennbom med ett leende där han såg ut över bänkraderna. Han tyckte han hade fått till en bra formulering.
Mopedisterna var så paffa så att de inte kunde samla sig till motstånd.
Till slut begärde i alla fall Jocke Sandström ordet:
– Vi gillar inte att bli utpekade som miljöbovar. En moped drar väl i alla fall mycket mindre bensin än en bil?
– Men en tvåtaktare släpper ut oändligt mycket mer skit än en bilmotor, gubbe lilla, kontrade Kent Wennbom. Förresten står det i lagen att en moped ska vara försedd med effektiv ljuddämpare. Men hittills har jag aldrig hört en moped som haft en bra ljuddämpare, har ni?
Kent Wennbom fick skrattarna på sin sida.
Berit och Kent-Otto, det gifta paret med cykel och moped, satt och såg ledsna ut. Måste vi skilja oss nu? kanske de tänkte.
Så spände Kent Wennbom blicken I mig!
– Vår revisor har upplyst om att det finns vissa frågetecken när det gäller bokföringen här i föreningen.
Ett sus gick genom publiken.
Frågetecken, vad menar han? Menar han den här bagatellen att jag i samråd med förra ordföranden inte hade tagit upp… Men det handlade ju bara om 82 kronor. Det här gör han bara för att sätta åt mig!
– Vi måste ha personer i styrelsen som vi kan lita på hundraprocentigt.
Han ville få det att framstå som om jag hade förskingrat. Jag som nyss blivit omvald.
På årsmötet valde vi ju en extra kassör för att avlasta dig. Jag tror det är bäst att Bengt Colbert hoppar in och tar över ansvaret nu direkt.
Ordföranden höll på att genomföra en palatsrevolution och sätta in sina anhängare på alla poster – det vill säga cykelfanatikerna förstås.
– Eftersom det handlar om stadgeändringar måste det gå ett år så vi får ta nytt beslut på nästa årsmöte, fortsatte han. Fram till dess kan vi inte utestänga er mopedmarodörer men vi kommer inte att ha någon verksamhet för er, det kan jag säga redan nu. Men går ni över till att cykla är ni välkomna att vara kvar i den reformerade föreningen som jag föreslår kommer att få namnet Cykelvännerna, sa Kent Wennbom.

Så han tänkte kasta ut mig efter alla år, under vanhedrande former dessutom!
Mötet slutade i missmod och förvirring utom hos kretsen närmast den nya ordföranden som var desto gladare.
–––

Jag hade dröjt mig kvar på en toalett efter mötet. Han hade ett bra försprång, han visste inte att jag var efter honom. Han cyklade snabbt men jag petade i trean och i uppförsbacken vid Nedermora grustag kom jag inpå honom. Jag körde upp jämsides och prejade in honom mot diket. En blick av överraskning och rädsla hann jag uppfatta. Jag riktade en spark mot framgaffeln. I backspegeln på min moppe kunde jag se honom sprattla där han låg i diket med cykeln över sig.
Vår fine ordförande!