Jag har undrat varför jag inte har några betänkligheter att slå ihjäl flugor och tvestärtar medan jag drar mig för att döda spindlar. Är det en slags vidskepåelse? Troligen.
Mamma talade inland om lyckospindlar. Jag tror det var en lite mindre art. Jag inbillar mig nog - utan att riktigt ha erkänt det för mig själv - att någonting obehgligt kommer att hända mig om jag tar död på spindlarna.
Jag tar spindlarna i en stor kopp eller glasburk och bär ut dem i trädgården där de troligen dör i alla fall. Men då har inte jag varit den direkta dödsorsaken.
Min fru tvekar inte att döda spindlar med en flugsmälla eller en hoprullad tidning. Hon dänger till hårt! Ordet övervåld kommer för mig. Hon förstår inte min respekt för de - tycker även jag - ganska motbjudande varelserna.
Några mygg finns inte i den del av Portugal där vi bor nu. Det är jag glad för. Men flugor finns till förbannelse. Och där det finns flugor finns det spindlar alltså.
Jag dammsuger möbler och rumshörn varje vecka, källaren och badrumsfönstren. Spindlarna väver nya nät hela tiden.
Jag har läst att spindelskräcken, liksom ormskräcken, är medfödd hos människan. Det har väl att göra med att det finns giftspindlar i stora delar av världen - inte här vad jag vet.
Min fru är en enastående djurvän och skänker regelbundet pengar till hundgårdar och kattpensionat. Men spindlar och insekter har hon ingen misskund med. Myror hatar hon. Själv tycker jag är de är ganska oförargerliga. Jag är heller inte en sån där som får eld i baken när jag ser en geting eller ett bi. Surra på ni bara.
Apropå bin. I det här landet finns det kannibalbin - bin som äter andra "riktiga" bin. En invasiv art. Jag tror den kommer från Asien ursprungligen.
Sådana bin skulle jag kunna slå ihjäl utan pardon.
Men Imse-Vimse låter jag vara ifred.