Jag satt med min dejt vid ett litet bord på Centralens restaurang (som på den tiden helt enkelt hette Centralens restarang). Vi hade bara pratat i telefon efter att jag svarade på en kontaktannons. De här var före dejtingsajter, e-post, Facebook, Whatsapp och liknande. På den tiden satte man ut kontaktannonser i tidningarna. Om man nappade på annonsen fick man skriva ett svar och skicka till tidningen och uppge annonsörens nummer. Tidningen såg till att annonsören fick breven och kunde ta kontakt om hen ville. Annonsören var fortfarande anonym.

Så jag var smickrad när Miranda tog kontakt med mig. Jag föreslog att vi skulle träffas på Centralens restaurang. Nära till tåget för henne när hon skulle hem igen. Hon bodde i Knivsta.
Så nu träffades vi för första gången Miranda och jag. Vi var båda lite nervösa på vår första dejt.
Jag minns att hon ville äta en skaldjurssallad, jag beställde gravlax och till maten drack vi vitt vin. Hon var vacker och charmig, mörkhårig, verkade rar.
Hon var klädd i en svart dräkt med och ljusgrå blus.
Jag kommer ihåg att en tanke flög genom mitt huvud: Varför tycker vi män att svarta nylonstrumpor är raffigare än bruna?
- Jag kommer i mina arbetskläder, sa hon. Jag trodde jag skulle hinna hem och byta men vi fick två nya kunder sent på eftermiddagen som hade så många frågor.
Ja, det var ju fredag,
Jag visste att hon var 39 år, bodde i Knivsta alltså, var skild hon också, jobbade på en begravningsbyrå i Uppsala som florist, hade en 14-årig son som var duktig i handboll... ja, det var ungefär allt.
Hon visste inte så mycket om mig heller, hon ville att jag skulle berätta lite om mig själv.
Jag hade varit ärlig i vår kontakt - inte försökt göra mig finare och intressantare än jag var.
Jag var nog i mångas ögon - inte minst mina egna - lite misslyckad. Hade läst litteraturhistoria på universitetet men det hade inte lett till något jobb som litteraturkritiker, förlagsredaktör eller något annat spännande. Och jag hade definitivt inte blivit författare vilket de artiga men bestämda refuseringsbreven gav bevis för. Min stora sensationella roman låg i en skrivbordslåda. Jag tyckte inte själv att den var så bra längre.
- Sen jag hoppade av mina universitetsstudier jobbade jag några år som lärarvikarie men det trivdes jag inte med. Sen fick jag ett nytt jobb på Wellpappkungens lådfabrik och där jobbar jag fortfarande som jag sa. Jag har studieskulder upp hit, fortsatte jag och gjorde en åtbörd åt halsen. Man måste ju försörja sig. Men jag trivs faktiskt på fabriken. Vi tillverkar stabila transportförpackningar av trippelwell.
-Flyttkartonger för motorer, betongurnor, trädgårdskanoner, bowlingklot. Såna grejer, du vet.
- Du nämnde när vi pratade i telefon, sa Miranda, att ni också tillverkar likkistor av wellpapp, sa Miranda,
Ja, de är inte snygga men de är billiga. För billiga tycker många.
- Klarar wellpappkistorna verkligen de tunga liken utan att gå sönder? undrade Miranda.
-Ja, de klarar tyngden, sa jag. Det vore ju fatalt om wellpappkistorna gick sönder och liket ramlade ut mitt under begravningen. Nej. lådorna är stagade med en träram.
Det gladde mig att hon var intresserad.
-Men de säljer inte särskilt bra, fortsatte jag. Efterfrågan på wellpappkistorna är liten.
"Tänk att de efterlevande är så snåla att de inte kostar på sin gamla mamma en riktig likkista av trä", tänker begravningsgästerna. "Hon får bara en kista av papp! Fy fan va sorgligt."
-Men wellpappkistorna riktar sig till en annan kundgrupp: inte de som är snåla utan de som har en osentimental och praktisk inställning till döden. Men vi säljer också en del wellpappkistor till djurägare, såna som vill jordbegrava stora hundar.
Jag vevade på.
-Det är naturligtvis en fråga om vår nationella kultur också. En kista får inte vara för billig - det strider mot våra seder, vår tradition. Men den får heller inte vara för påkostad och kläs med siden inuti, som i USA. Det tycker vi svenskar är lite too much. Det här är ju Landet Lagom.
Tillverkar ni urnor i papp också? undrade Miranda.
- Ja faktiskt. Vi gör cylindriska urnor i kartong. De kan kläs med självhäftande film med guldfärg eller marmorimitation.
Konstig träff! Här satt vi och pratade om kistor och urnor istället för att fråga basala saker som: Vad gillar du för musik? Har du körkort? Vad brukar du göra på semestern? Löser du korsord? Vilken pizza rycker du är godast? Hur är det att bo i Knivsta? Hur långe har din son lirat handboll? Tycker du bäst om hundar eller katter?
Men vi fick bra kontakt. Och hon var så intresserad av mitt arbete.
- Vår slogan är "Wellpapp är grejen!", berättade jag. Men den ska vi ändra till "Wellpapp är framtiden!" Kaxigt va?
Du identifierar dig med din firma va?
- Ja det gör jag faktiskt. Jag trivs verkligen med mitt jobb och chefen har antytt att jag kan komma ifråga som arbetsledare eftersom den nuvarande arbetsledaren ska sluta.
- Vi vill utöka vår verksamhet till nya produkter. Vi ska börja tillverka högtalarlådor av wellpapp.
- Högtalarlådor? Fungerar det verkligen?
- Vi ha tagit fram prototyper. De låter bra på låga och måttliga volymer men pallar inte höga ljudtryck.
- Vi ska lansera hundkojor i wellpapp också. Eftersom wellpapp inte tål väta måste vi använda plastbelagd wellpapp, vilket tyvärr försvårar återvinningen. Men de är billiga, lätta och går att vika ihop enkelt.
Men nu får du berätta lite om ditt jobb.
- Vi är en liten begravningsbyrå så jag får jobba med olika saker, sa Miranda. Jag är egentligen florist men jag klarar det mesta på byrån, rådgivning till de efterlevande också.
- Ofta är jag med på begravningarna själv, som representant för byrån. Jag trivs på begravningarna, både borgerliga och kyrkliga. Det råder en sån stillhet. Allt från kyrkklockornas ringningar, och orgelmusiken, de sörjandes snyftningar, den sista hälsningen runt kistan.
- Ibland är jag med på minnesstunden i församlingshemmet också, ifall någon behöver hjälp med att köra en rullstol eller hålla ett paraply.
Vi pratade och pratade. Efter ett par timmar vid tredje flaskan vin sa hon:
- Lennart, det känns som om vi har känt varann länge. Fast det har vi ju inte. Men du verkar vara nån som jag verkligen kan prata med.
Jag kände likadant för henne. Jag hade kanske kunnat få med henne men men till min egen förvåning ville jag inte än - jag ville liksom dra ut på lära-känna-fasen.
Jag kramade om henne på perrongen och lovade att ringa.

---

Vi har nu varit gifta i 26 år efter att vi var förlovade i tre. Vi har båda gått i pension och vi känner nog båda abstinens. Vi tyckte så mycket om våra jobb. Som pensionär känner man sig amputerad,
Åren på begravningsbyrån har format Miranda. Hon talar alltid tyst, nästan viskande.
Det händer att Miranda smyger sig iväg på kyrkliga begravningar för personer som hon inte har känt, bara för att få uppleva atmosfären.
En begravningshyena kallar hon sig själv med ett ironiskt leende.
Då har hon tagit reda på lite om den döda och påstår att hon var gammal skolkamrat eller kollega. Ifall någon frågar.
Ingen kommer ju till skada, det är väl bara bra om den avlidna hyllas av ännu en besökare.
Hon trivs i dödens närhet, säger hon själv.
Denna morbida sida av hennes personlighet kan ta sig rent sexuella uttryck.
Ibland vill hon att jag ska ligga med henne när hon är iförd sorgkläder.
Jag ska bara vika upp kjolen och dra ner trosorna.
Vad ska man kalla denna böjelse - nekromani?