Jag är mer vinintresserad än min fru. Jag kan mer om olika viners växtplatser, beredningsmetoder, olika druvsorter och olika märkens historia.
Min fru, Francina, gillar också vin men är inte lika vinintresserad. Men hon har säkrare smak! Hon kan snabbt beskriva olika viners karaktär och om de är prisvärda.
Både hon och jag gillar bra "vardagsviner". Där möts vi. De ska helst inte kosta mycket över hundringen. Hon är uppvuxen i Kap-provinsen i Sydafrika, känd för att producera goda viner. Det lustiga är att hon föredrar australiskt vin som inte brukar kategoriseras som det bästa. Det handlar återigen om hyfsade vardagsviner. I samband med födelsedagar och andra festliga tillfällen kostar vi på oss finare viner. Annars är maten viktigare än vinet för henne. Och kaffet! Kaffet måste vara first class.
Min fru dricker bara rödvin - även till fisk. Och det ska vara iskallt! Seden att dricka 18-gradigt rödvin kallar hon "old school".
Mitt vinintresse har jag fått av min far. Vi bodde i Västtyskland på 70-talet. Pappa hade egen vinkällare. Han gillade slottsviner från Bordeaux men också tyska halvtorra Rhen och Mosel - vita alltså som han och mamma avnjöt tillsammans med goda ostar och päron eller ananas till efterrätt.
När jag var fyra år tyckte pappa att jag skulle få smaka lite vin. Mamma sa:
- Ge honom bara lite.
Jag tömde glaset, sträckte fram det igen och sa "mera lite".
Orden väckte munterhet, påfyllning fick jag.
Numera dricker även tyskarna helst rödvin och producerar själva bra rödviner, kan jag tillägga. Rödvinsgränsen har flyttat norrut.
Francina har inte anammat rosévinshypen.
- Jag gillar inte saftsmaken, säger hon. Men hon vill inte såra värdfolket på grillfesterna när de går runt med en bricka med fyllda vinglas. Hon går diskret bakom en buske och häller ut innehållet.
Jag har sagt till Francina: Du hade kunnat bli en framgångsrik sommelier eller vinprovare på en vingård.
Men hon trivdes så bra med sitt arbete som läkarsekreterare. Nu har i vilket fall gått i pension.
Jag nämnde att hon bara dricker rött. Inte helt korrekt - hon gör ett undantag för Chorizzo som hon helst äter tillsammans med några glas Chablis. Inte Scans så kallade chorrizo utan den riktiga saftiga korven, gjord på argentinskt recept.
Allting som är dyrt fuskas det med. Inte minst i USA förekommer mycket fusk med viner som säljs dyrt på vinauktioner. Auktionsföretagen själva tar inget ansvar för vad de säljer. Det finns ligor som trycker upp falska etiketter och samlar in gamla, tunga vinflaskor, glaset var tjockare förr. Även de blyförsegingar runt korken som flaskorna hade förr förfalskar de. Skojarna fyller flaskorna med vin som är bra men inte riktigt så bra som etiketten förespeglar. Ligorna drar fördel av att rika männikor gärna inbillar sig att de också har utsökt smak, vilket inte alltid är fallet.
- De rika vill förse sig med en fernissa av bildning och god smak.
- Det där låter nästan som en beskrivning av mig, sa jag. Bara det att jag inte är rik.
Jag sa till Francina: Du skulle kunna bli en konsult som snabbt avgör om ett vin är det som står på etiketten eller bara fejlk.
Francina var inte så intresserad. Sen tänkte jag ett varv till. För att lukta och smaka måste man ju dra ut korken ur flaskan. Och då sänker man ju värdet! Och tänk om det faktiskt är ett fint och orört gammalt vin. Jag sa till Francina: Idén var nog inte så bra.
Min far lever fortfarande men är numera ruinerad. Han spelade bort sin förmögenhet på hästar. Numera måste han köpa viner i en mer modest prisklass: Bulgarisk vin som också är gjort på cabernet-sauvignon. Helt ok tycker han.
- För övrigt har mitt smaksinne blivit sämre på gamla dar.
Han tycker inte att han måste hålla skenet uppe. Det har han förresten inte råd med. Men jag gav honom en flaska Châteauneuf-du-Pape när han fyllde 80. Den uppskattade han verkligen.