Anglofilen i Hedemora - 4.2

Ibland följde jag med mamma till Hedemora för att träffa morbror Robert och hans fru Inez. Vi bodde i Arboga. Från den ena småstaden till den andra alltså. Det är cirka tio mil mellan städerna och bilfärden tog ungefär en timme.
Jag gillade morbror Robert och Inez - de var livliga och roliga båda två! I deras hem rådde trivsel och gemyt. Det skrattades mycket och spelades mycket musik. De hade flera katter. En katt hette Åke!
Klart jag mindes morbror Robert från barndomen också. Vi bodde ju i samma hus i Arboga innan han flyttade. Mamma var ensamstående och hade fått barn tidigt - mig. Morbror Robert var mammas storebror men flyttade till Uppsala redan när jag bara var några år. Han var snäll men jag lärde inte känna honom riktig när jag var liten men han kom ju och hälsade på oss i Arboga ibland. Jag kommer ihåg att han spelade mycket musik, drack mycket kaffe och pratade mycket om England.


Morbror Robert och Inez verkade ha ett bra äktenskap och ett gott liv.
Jag var 18 när jag träffade morbror Robert för sista gången.
Ja, han fick en obotlig sjukdom och dog. Vi var på begravningen också förstås. Mamma hälsade ofta på sin storebror när han låg på sjukhuset i Falun där han senare avled.
Morbror Robert betydde mycket för mig och när han var borta bestämde jag mig för att skriva ett personporträtt - det är det ni läser nu. Jag har ett bra minne för hur orden föll när han underhöll oss med åsikter och berättelser.
Han hade sina udda och bestämda idéer, en äkta excentriker. Han ansåg till exempel att senap var godare än smör att bre på brödet. Man skulle dessutom bre på det med baksidan av en matsked - inte med smörkniv. Ännu godare än senap var dock äkta cheddarost - hans och Inez favorit.
Han var medveten om sin originalitet och njöt av att underhålla besökare med häpnadsväckande påståenden. En gång förklarade han vid middagsbordet varför skilsmässor var så vanliga numera.
-Det beror till stor del på den överdrivna användningen av deodoranter, eau de toiletter, aftershave och liknande. Man täcker över den naturliga kroppslukten så att man inte kan nosa sig fram till sin partner.
-Man ska naturligtvis inte stinka men det ska finnas en antydan till kroppslukt
så att man kan känna sig dragen till eller ointresserad av någon annan. Man bör bara tvätta sig med ljummet vatten, inte ens tvål. De där luktpreparaten bara förvirrar näsan och leder till olyckliga förhållanden och skilsmässor. Doften är minst lika viktig för parbildningen som gemensamma intressen och utseendet. Man ska lukta människa!
Jag tänkte fråga morbror Robert om han hade nosat sig fram till Inez men jag bet mig i läppen - han kanske skulle ha uppfattat frågan som raljant.


Inez accepterade för det mesta hans infall, men log ibland ett milt ironiskt leende åt dem. De gjorde ju i alla fall ingen skada…
Morbror Robert var lite speciell redan i mellanstadiet. Han brukade spela halt. Samtidigt som han haltade gjorde han grimaser för att riktigt understryka hur ont han hade och hur besvärligt det var.
-Jag vet inte varför jag gjorde det, berättade han. För att göra mig märkvärdig? Kanske det men det var inte bara därför. Att halta gav mig en tillfredställelse, ett lugn. En psykiatriker kanske kan förklara det, jag kan det inte. Ibland haltade jag även i plugget fast alla visste att jag inte var halt på riktigt. Och jag brukade halta hemma även om jag var ensam och ingen såg det.
-Leken fick ett plötsligt slut. En gång var jag, pappa och syrran ute på promenad och jag kunde inte låta bli att halta. Då blev pappa förbannad och gav mig en örfil mitt på gatan. Nu får då sluta med de där dumheterna! Men då kom en stor karl fram och började skälla ut pappa. Vad är du för far som misshandlar din handikappade son? Vad skulle du säga om jag lappade till dig?
Mannen slog honom inte men både pappa och jag blev så överrumplade att vi inte kunde svara nåt vettig. Pappa stammade bara fram ...men...men...
-Från den kvällen tog leken slut. Sen dess har jag aldrig gått omkring och låtsats halta.
En gång när vi hälsade på i Hedemora frågade morbror Robert mig vad jag läste för böcker.
-Jag läser bara biografier, självbiografier och memoarer, svarade jag.
-Jaså? Nämn några som du har läst.
-Den första jag läste var Charlie Chaplins memoarer, då var jag bara elva. Sen läste jag Nikita Chrustjevs memoarer och även Rudolf Hess. Nyligen läste jag Birgit Tengroths Jag vill leva om mitt liv. Den var bra. Stig Wennerströms memoarer läste jag också för inte så länge sen.
-Jag brukar växla mellan svenska och utländska författare, kvinnor och män och kända och okända namn. Första delen av Marika Stiernstedts memoarer höll jag på att läsa men boken ramlade av pakethållaren på cykeln. Den är borta.
-Du är helt klart en kille som vet vad du vill och går din egen väg, sa morbror Robert.
Samtalet blev början på en riktigt nära kontakt oss emellan. Ja, jag är väl själv lite ovanlig. Jag och morbror var ju nära släkt och hade väl en del gemensamma genkombinationer. Vi fann varandra trots åldersskillnaden. Vi kunde liksom spegla oss i varandra.
Jag var inte lika intresserad av England som han. Men jag var fascinerad av hans englandsintresse. Men min egen grej var Roskildefestivalen dit jag åkte varje sommar.

Ett av morbrors specialintressen var gamla testamentet i Bibeln. Aldrig har väl en ateist varit så betagen i denna gamla skrift.
Det förvånade mig ändå att en så udda personlighet som morbror hade kvarstannat i statskyrkan. Han var inte troende men han var fascinerad av kristendomen - eller rättare judendomen eftersom det var berättelserna i Gamla testamentet som hänförde honom mest.
-Det är för enkelt att avfärda religion som vidskepelse, menade morbror. Religionerna innehåller vidskepelse men är inte vidskepelse. De har en skönhet och storslagehet och inte minst visdom som höjer berättelserna över den enkla naiva vidskepelsen
-Berättelserna visar upp människans godhet men också vår egoism, svartsjuka, hämndlystnad, futtighet och falskhet. Gamla testamentet - inte minst Jobs bok - visar också upp Gud själv som en grym, krävande och långsint varelse. En ganska förfärlig gestalt egentligen.
-Ja de där gamla berättelserna är fantastiska.
Han brukade roa sig med att läsa Karl XII:s Bibel, och det vackra ålderdomliga språket förhöjde upplevelsen ytterligare. Han läste långa stycken för oss med stor inlevelse. Den här från Skapelseberättelsen minns jag särskilt:
"Bäre jorden gräs och örter, som frö hafva, och fruktsam trä, att hvart och ett bär frukt efter sin art, och hafver sitt eget frö i sig sjelfvo på jordene. Och det skedde så. Och jorden bar gräs och örte, som frö hade, hvart efter sin art, och trä, som frukt båro, och hade sitt eget frö i sig sjelfvo, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt. Och vardt af afton och morgon den tredje dagen. Och Gud sade: Varde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifve tecken, månader, dagar och år. Och vare för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jordene. Och det skedde så. Och Gud gjorde tu stor ljus; ett stort ljus, som regerade dagen, och ett litet ljus, som regerade nattena; och stjernor. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, att de skina skulle på jordena; Och regera dagen och nattena, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det var godt. Och vardt af afton och morgon den fjerde dagen..."
Inez och Robert hade en stor kärlek till det engelska. Det gällde även maten. Ja de gillade cheddarost - inte den skivade plastosten med samma namn utan den äkta lagrade cheddaren från den engelska staden Cheddar. Namnet är inte skyddat. Osten gick inte att köpa i Hedemora men de for ibland till Stockholm och där fanns den i Östermalmshallen. När de ändå var på Östermalm passade de på att besöka puben Tudor Arms på Grevgatan och få sig lite engelsk mat, dryck och ibland sällskap tilll livs.
Morbror Robert ogillade osthyvlar. Skivorna blev för tunna.
-Osthyveln är en förolämpning mot osten, menade han. En god ost ska skäras i tjocka skivor.
Han använde en ostkniv tillverkad av Sheffieldstål. Engelskt skulle det ju helst vara.
Morfars anglofila intresse visade sig inte minst i hans klädstil. Han hade några engelska kavajer, byxor och västar i glencheck och fiskbensmönster och några sportiga kepsar. Samt några fina skjortor med hål för manchettknappar. Han varierade med snygga sidenslipsar eller flugor och näsdukar i bröstfickan. Samt en tweedrock som han bara tog med sig på englandsresorna på senhösten och vintern, den var rätt tung. Annars nöjde han sig med kavaj och en vinröd club blazer. Skorna var svarta så kallade brogues, med dekorativ perforering. Viktigare än att de var perforerade var att de var välputsade. När han besökte London hade han förstås också ett svart paraply med sig, en nödvändig accessoar.
Hur började egentligen ditt intresse för det engelska? frågade jag honom en gång.
-Det var så mycket... Monty Pythons Flying Circus, Peter Sellers filmer, James Bond...
Vad menade han? Vi gillade väl alla James Bond, Peter Sellers och Monty Python utan att för den skull åka till London och strutta omkring på gator och torg som en anglofilsprätt. Det var inte nån riktig förklaring.
-Jag glömde nämna någonting som fick mig att älska det engelska ännu mer, tillade han.
-Vadå?
-Nånting enastående roligt och typiskt engelskt...
-Ja vadå?
-Benny Hill förstås!
Han såg så där gravallvarlig ut som han bara gjorde när han skojade. Då måste jag skratta.
Men sen sa han nåt som lät rimligare.
-Nåt som var avgörande var att jag fick göra en språkresa på sommarlovet efter åttan. Språkkursen var arrangerad av svensk-engelska institutet och jag blev inackorerad hos en värdfamilj i London. Den vistelsen förändrade mig, den är oförglömlig. Jag var 16 år. Jag trivdes så bra och kände mig snabbt hemma i den engelska kulturen. Min engelska var ganska bra och blev förstås ännu bättre under vistelsen.
-Jag läste Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes på högstadiet. Det sena 1800-talets London är en spännande miljö och Holmes en intressant figur. Först läste jag honom på svenska sedan försökte jag läsa honom på engelska och det gick bättre och bättre. Charles Dickens fastnade jag för senare.
Jag ville fråga morfar varför det var viktigt att ha denna klädstil: brogues, fickur, rutiga västar, club blazer, svart paraply med mera. Kan man inte klä sig normalt och ändå ha roligt i England? ville jag fråga. Men det gjorde jag inte. Han skulle kanske ta det som kritik men jag var bara nyfiken.
Morbror Robert var som framgått en stor språkbegåvning. Hans plan var att efter gymnasiet plugga avancerad engelska i Uppsala och därefter lingvistik, alltså bli språkforskare. Han talade förutom engelska också tyska, plattyska och franska. Plattyskan hade han lärt sig på egen hand, det fanns inga svenska universitetskurser i det språket. Han ville specialisera sig på den plattyska som talades i Lübeck under medeltiden. Han trodde att det finns intressant källmaterial om bland annat Stockholms tidiga historia i arkiven. Han funderade på att skriva in sig på universitetet i Hamburg och tentera där. Men efter moget övervägande insåg han att även om han var språkbegåvad var han inte så vass att han kunde konkurrera med dem som har plattyskan som modersmål. Han övergav idén.
Morbror Robert kom inte från några märkvärdiga omständigheter, morfar var frisör i Arboga. Men hemmet var inte bildningsfientligt. Mina morföräldrar var stolta över sin begåvade son som skulle bli nånting stort - kanske professor minsann!


Morbror Robert påbörjade sina universitetsstudier i Uppsala men efter två terminer hände något minst sagt oväntat och osannolikt. Han vann 100 000 kronor på en peninglott! 100 000 då var som 800 000 idag. Minst! Då bestämde han sig för att ta ett sabbatsår, fortsätta utforska England och helt enkelt ha roligt! Med tanke på hans insjuknande senare var det ju bra att han fick njuta av livet. Utbildningen var ändå bortkastad. Det visste ju inte ingen då förstås. Mina morföräldrar var brydda men morbror sa att han skulle återuppta studierna efter sabbatsåret. Men så blev det inte. Annat kom i vägen.
Morbror reste till England minst en gång i kvartalet. Jag vet att han bland annat var i Dover, York, Portsmouth och i Manchester. Men men det var alltid London han satte främst. Han trivdes både i det fashionabla West End och det lite stökiga men charmiga East End.
Han saknade inte självironi när han berättade om sina resor.
-I Portsmouth såg jag förstås lord Nelsons skepp från sjöslaget vid Trafalgar och Charles Darwins födelsehus precis som andra turister. Det var intressant men jag hatade att känna mig som en turist! I London kände jag mig mer hemma, som en londonbo.
Han reste oftast ensam till England men det var inte för att han var osocial - tvärtom. Han tyckte om att prata med folk både i parker, på pubar och restauranger. Engelsmännen tyckte att han var en kul typ och när han sa att han var från Sverige ville många prata om Björn Borgs forehand eller ABBAs senaste låtar, ämnen om vilka han dock visste föga.
Om det var bra väder kunde han vara tillfreds med att sitta på en parkbänk och läsa favoritblaskan The Independent.


Morbror Robert och Inez hade faktiskt träffats i London. Hon var på en weekend-resa tillsammans med en väninna för att se Evita på Prince Andrewteatern i West End. Inez hade på något sätt lyckats fixa biljetter till musikalen som nästan alltid var utsåld. Efteråt gick Inez och väninnan till The Golden Lion, en känd pub i Soho. De hade satt sig vid ett bord med varsitt glas Guiness just som morbror trillade in, beställde en bitter och slog sig ner vid ett ledigt bord. Han hörde att två kvinnliga gäster talade svenska vid ett annat bord. Då gick han fram till dem och frågade om de var turister eller bosatta i London. Själv var han en flanör som reste till London då och då för att ha roligt. Jaså Evita? Ja den har man ju hört talas om. Den har fått lysande kritik vet jag. Ha en fortsatt trevlig kväll, sa morbror och skulle gå och sätta sig igen.
-Du kan slå dig ner här hos oss, sa Inez. Vi har inget emot sällskap.
Så blev det. De hade en munter kväll och morbror tog Inez telefonnummer. De fortsatte höras och Inez och morbror blev vänner och vänskapen övergick så småningom i en romans. Den andra kvinnan, som hette Vivi, var gift.

Morbror Robert hade en god vän i Chelsey - Gordon Chestnut. Denna Gordon var också lite speciell. Han hade läste allt av Graham Greene och måste nästan tvångsmässigt dricka minst en kopp Darjeeling varje dag, annars var dagen förstörd. Trots att Chelsea hade ett eget framgångsrikt fotbollslag I Premier League hejade han på Tottenham.
-Jag är inte så fotbollsintresserad själv men vi har annat gemensamt - musik, litteratur och öl, berättade morbror Robert.
Han hade påbörjat en anteckningsbok med roliga minnen från sina englandsbesök som Inez visade mig efter hans död. Anteckningsboken innehöll bara en episod. Den handlade just om Gordon Chestnut. De första symptomen på morbrors sjukdom hade redan börjat visa sig när han skrev ner den - muskelsvaghet och darrig handstil. Inez visste att jag samlade minnen av morbror och efter hans död frågade jag om jag fick använda den episoden i min berättelse.
-Det är helt ok. Robban skulle inte haft några invändningar, sa hon.
Så här skrev han:
"En gång tog Gordon med mig på ett Afternoon tea på the Cadogan Gardens, ett lyxhotell i Chelsea. Det var förträffligt te och goda scones men jag tyckte det där mellanmålet kom för sent på eftermiddagen. Hur som helst. Efter teet gick Gordon och jag ut på en pubrunda. Eftersom han hade bjudit på tedrickningen bjöd jag på pubrundan. Det blev en stor pubrunda! Vanligtvis brukar jag kunna dra ett streck och säga nu får det vara bra. Men den här kvällen blev vi ganska packade båda två. Jag tog snedsteg. Pissnödigheten trängde sig på. En gentleman måste alltid hålla stilen, inte bli för berusad och inte urinera utomhus. Det var fortfarande fotgängare ute. I valet mellan att pinka i kalsingarna eller på gatan valde jag det sistnämnda. Jag bad Gordon täcka mig när jag gick bakom en telefonkiosk för att lätta på trycket. Några få personer kanske såg vad jag gjorde. Det var nära hem till Gordon och han erbjöd mig att sova över på en soffa. Egentligen ville jag till hotellet men jag var rädd att bli pissnödig igen i taxin så jag accepterade erbjudandet. Jag slocknade nästan direkt på hans soffa.
På morgonen hörde jag Gordon slamra i köket. Jag hade huvudvärk och kände mig olustig.
En doft av rostat bröd letade sig in i näsborrarna från köket. Klä på mig behövde jag inte, jag hade somnat påklädd.
-Jag vet att du helst dricker kaffe men det har jag ju inget sa Gordon. Men jag tror att du kommer att gilla det här teet.
-What is it?
-It's Assam, an Indian tea.
Jag ville tillbaka till hotellet. Där kunde man få kaffe på hotellfrukosten.
-Do you have an aspirin?
-Sure, but wait a little. This tea will help you.
Teet var faktiskt gott och gav energi. Vi hade en väldigt trevlig frukost, jag och Gordon. Vi pratade bland annat om Liza Minelli och hur bra hon var i Cabaret. Och hur bra hela filmen var.
-How is your head ace?
-It's gone, thanks to your tea.
Gordon frågade plötsligt:
-Which is the Beatles worst song?
-Hm, kanske Blue Jay Way
-I hate All you need is love, sa j, tyckte jag. It's horrible!
-It certainly is But Revolution 9 is even worse, tyckte Gordon. What a sad damned piece of shit that song is.ag. Den avskyvärda naivitet som präglar den.
-Yellow submarine makes me wanna puke, sa Gordon.
Vi gillade ju egentligen Beatles men det var roligt att en gång få häda idolerna.
Det var lördag så Gordon skulle inte jobba. Han skulle iväg och träffa sin flickvän.
Själv skulle jag tillbaka till hotellet, raka mig och fräscha upp mig. Senare skulle jag åka till Portobello road och kolla marknaden. Där fanns antikviteter och kuriosa. Därefter tänkte jag fortsätta strosa omkring i Nottinghill. Jag kände mig pigg som en mört.
En trevlig morgon men nu skulle jag beställa taxi.
Då sa Gordon:
Det är en sak jag måste bekänna. Jag utsatte dig för ett test, kan vi kalla det.
-?
-Jag lade några koffeintabletter i tekannan. Jag ville se om effekten blev den väntade.
-Test? sa jag. Nej det var en toppenidé. Du får gärna bjuda på ditt Assam Special fler gånger.
Taxin stod på gatan. Vi ses Gordon, sa jag.
-Vänta lite Robert sa han. Jag berättade inte hela sanningen om testet. Det var egentligen ett experiment.
-What do you mean?
-Det var inte koffein, det var speed jag lade i kannan.
-Speed? Amfetamin? Knark!
Det var en annan sak. Han hade begått ett övergrepp.
-You asshole! Jag visste inte att du håller på med sånt.
-Det gör jag inte vanligtvis men jag tänkte att nån gång ska man prova för att ta reda på vad det är. Jag blev erbjuden att köpa en påse ganska billigt. Var inte arg. Det var ett experiment. Jag ville se hur du reagerade när jag sa vad det var. Du mår ju tyligen prima och jag drack ju själv av teet.
Jag var lite konfys. Jag visste inte om jag skulle vara förbannad eller bara skratta. Han hade ju rätt - jag mådde bra. Jag förlät honom, bestämde mig för att låta udda vara jämt, sa see you the next time och hoppade in i taxin."



Jag minns något annat som morbror Robert berättade.
-När jag började med mina londonbesök tänkte jag att jag måste börja intressera mig för åtminstone en sport för att leva upp till bilden av en engelsk gentleman. Skulle jag åka ut till Wimbledon och kolla tennismatcher?
Kanske ändå inte en bra idé.
-Det här var ju under Björn Borgs triumfartade år när Sverige hade gripits av tennisfeber. Jag var måttligt intresserad av den vita sporten, tyckte duellerna höll på för länge. Hade jag inte redan blivit intresserad så var det nog ingen bra idé att tvinga mig själv att bli intresserad ute på Wimbledon.
Nej, men nånting med hästar då? Jag åkte faktiskt ut till Ascot en gång för att se galopptävlingarna men jag hade inte förberett mig. Visste inte mer om hästarna än det som stod i programmet. Jag förstår inte hur jag tänkte. Vilken kuse jag skulle satsa på fick jag ingen uppfattning om. Jag avstod. . I stället för att stå på läktaren och heja satte jag mig på en av restaurangerna. Maten var intressantare än tävlingen så besöket var inte bortkastat.
På hemvägen fick jag en insikt.
-Jag förstod att ska jag vara anglofil måste jag få vara det på mitt eget sätt. Inte försöka leva upp till en stereotyp.

Morbror Robert och Inez började träffas regelbundet och kärleken slog till. Det hände under morbrors första sabbatsår. Han hade haft en flickvän i Uppsala som han erbjöd att följa med till London. Men hon var inte intresserad, hon var mer inriktad på Italien. Inte undra på att förhållandet tog slut.
Inez ville att morbror Robert skulle flytta ihop med henne i Hedemora. Hon trivdes så bra som farmaceut på ett apotek där och lägenheten hon hyrde var tillräckligt stor för dem båda. Robert ville hellre att hon skulle flytta till Uppsala - en större och roligare stad ansåg han. Men han gav med sig till slut. Det fick bli Hedemora.
Mamma och jag hälsade på dem på sommaren 1981, då hade de bara bott tillsammans några månader. Det var det året som prins Charles skulle gifta sig med 20-åriga Lady Diana Spencer och morbror följde förberedelserna med intresse. Om bröllopstårtan bland annat.
-Läste du också att det gick åt 600 ägg till tårtbottnarna och att tårtan är 2 meter och 70 centimeter hög? frågade morbror mamma, som vi då hälsade på, vid lunchbordet.
Hur kan man skära i en så stor tårta utan att allting rasar ihop? undrade mamma. Inez skrattade.
-De har säkert engagerat en professionell tårtskärare, trodde Inez.
Men alla var glada att prins Charles skulle få en drottning vid sin sida som skulle föda små prinsar och prinsessor. En anglofil var tydligen automatiskt rojalist. Trots att morbror Robert var så udda var han i det avseendet konventionell, fann jag. Men det där om tårtan var ju roligt.


Morbror Robert och Inez var musikintresserade. Inez spelade dessutom tvärflöjt.
-Morbror Robert gillade "Bach, Frank Zappa och oerhört mycket däremellan". Inez tyckte i stort sett om samma genrer men hade också ett speciellt intresse för operetter och musikaler.
De ville gifta sig men hade inte lust att ha ett stort och påkostat bröllop. Nej, giftermålet skulle ske så snabbt och enkelt. Det blev en borgerlig vigsel i Hedemoras rådhus. Bröllopsvittnen var mamma och Vivi, hon som hade varit med på puben i Soho. Vivi var Inez arbetskamrat, hon jobbade på samma apotek. Inez och morbror var klädda som de var när de träffades på the Golden Lion. Efter vigseln åkte de nygifta med mamma till Arboga. Vivi följde inte med men de nygifta lovade att bjuda henne och hennes man på middag. I Arboga fick Inez träffa morfar och mormor för första gången. De tyckte om Inez direkt.
-Det är nästan ofattbart att jag träffade min fru på just Golden Lion i Soho, tyckte morbror. Det finns ju 4000 pubar i London.


Hur trivdes morbror Robert i lilla Hedemora, han som var van att röra sig i metropolen London? Oväntat bra faktiskt. Han uppskattade lugnet och naturvärdena i Hedemora, en stad ännu mindre än Arboga.
-Jag flyttade ju dit för Inez skull, staden tyckte jag var en håla. Men jag uppäckte snart att det är en håla med kvalitéer, en vilsam motvikt till London. De har en bra pizzeria också.


Morbror Robert jobbade inte mycket under sitt sabbatsår - han gav privatlektioner och ledde en ABF-kurs. i engelska. Kursen hölls bara en gång i veckan om det inte var lov. Dessa sysslor låg förstås långt under hans kapacitet men det gav honom möjlighet att ganska ofta fara till England och njuta av livet. Ja, han ville behålla sin vana att resa till England även om han nu var sambo vilket hon accepterade. Några gånger följde Inez med honom till London om de skulle se någon teater eller musikalföreställning.
Morbror Robert hade alltid med sig presenter till Inez när han kom tillbaka till Sverige. Hon fick bland annat alltid en stor påse Bassetts Liquorice Allsorts, hennes svaghet. Han hade också med sig med sig engelska ostar.
Fast morbror menade att man inte ska täcka över den naturliga kroppsdoften gjorde han det själv genom att lukta tobak. Efter middagen varje dag satte han sig i sin chesterfieldfåtölj och rökte en pipa stoppad med British Imperial. Det blev bara en pipa varje dag men den var liksom dagens höjdpunkt. Tobaksröken luktade så gott tyckte jag. En gång när den engelska piptobaken hade tagit slut måste han köpa annan piptobak och han upptäckte att han föredrog den svenska Borkum Riff.
-Det är inte alltid lätt för oss anglofiler att vara trogna mot våra ideal, suckade han.
-Men vi får inte låta anglofilin övergå i en överdriven och löjlig anglomani. Vi är inte sådana som har the Union Jack uppspänd på väggen i sovrummet.
Jag log för jag tyckte faktiskt att hans anglomani var överdriven men det sa jag ju inte.
-Våra engelska mahognymöbler kan vi i alla fall inte avstå från, tillade morbror Robert.
Jag frågade en gång morbror Robert varför de inte hade bil.
- Vi bor då pass centralt i Hedemora och har nära till allting. Vi behöver ingen bil. Bilen själv kräver mycket besvär. Ska vi till Stockholm eller Arlanda går det bra med tåg. Ok, vi måste byta i Uppsala men det funkar bra.
Men han var ändå intresserad av bilar.
-Vi anglofiler vill ha engelska bilar med skinnsäten och valnötspanel, förklarade han.
Du menar Jaguar, Bentley och liknande. Men de är väl väldigt dyra?
-Inte nödvändigtvis. Det finns bilar för anglofiler med måttliga inkomster. MG:s version av hundkojan, till exempel. Och Vauxhall tillverkar också rätt så billiga bilar i engelsk stil. Triumph och Rover också. Sen finns det ju en begagnatmarknad.
Engelsk mat gillade de också.
-Steak and kidney pie är ibland det godaste som finns, tyckte Inez. Men man ska nog inte äta det för ofta, det är mäktigt.
Liksom de flesta kvinnor tänkte hon på figuren.
Jag kan uppskatta en enkel fish'n chips ibland, sa morbror Bengan. Men helst ska fisken vara kolja, inte torsk.

Morbror och Inez hade försökt få barn men han lyckades inte befrukta henne.
För morbror gjorde det inte så mycket men för Inez var det en tragedi. Om det berodde på att han hade dåliga spermier eller att hon hade dåliga ägg vet jag inte. Hon var 34 när de slutligen insåg att det här går inte.
Då ville hon adoptera ett barn. Men morbror - udda som han var - sa att ett adoptivbarn kan bli som en gökunge i ett fågelbo, dem ska man akta sig för. De tar lätt kontrollen och gör livet surt för adoptivföräldrarna, Om man inte kan få biologiska barn, ansåg han, så var det näst bästa att skaffa katter och det tredje bästa hundvalpar.
Men då blev det kris i äktenskapet! Inez tyckte att så lojal som hon hade varit mot honom hade han en skyldighet att gå henne till mötes och gå med på att skaffa ett adoptivbarn. Annars skulle hon begära skilsmässa! Dessutom krävde hon att morbror skulle engagera sig i adoptivbarnet, om de nu blev godkända som adoptivföräldrar, och visa det tillgivenhet.
- Det går inte att kommendera fram tillgivenhet, sa morbror. Men ok, jag ska göra mitt bästa.
Morbror var chockad!
Gud - straffa migh icke i tine wrede, och näps migh icke i tine grymhet, hördes han sucka när han talade med min mamma i telefon. Han var ju inte troende men tyckte om att slänga sig med färgstarka citat ur Bibeln.
Men han älskade sin fru och han gick med på att de skulle försöka adoptera en unge. Om Inez verkligen hade tänkt gå ifrån honom eller om det bara var ett hot för att hon skulle få sin vilja igenom, vet jag inte. Mamma tror att det bara var taktik. Hon hade ganska tät telefonkontakt med sin bror och visste en hel del. Mamma tyckte mycket om Inez också pch ville få morbror att förstå henne.
Familjelyckan återvände - och växte - när morbror och Inez lyckades adoptera en liten flicka från England. På den tiden hade Sverige och Storbritannien ett adoptionsavtal. Men innan Inez och morbror blev godkända måste de utsättas för kontroller. Räckte deras inkomster? Verkade de mogna nog att ta hand om ett barn?Hade de ordning i bostaden? En socialtjänsteman kom på inspektion och kollade lägenheten. Han fann nog morbror Robert och Inez charmiga men lite knasiga. De hade en katt som hette Åke. Men de städade, diskade och tvättade. De verkade mogna och insiktsfulla. Morbror Robert hade märkvärdigt låga inkomster men kunde visa att han hade mycket pengar på banken. Inez tjänade hyfsat som farmaceut. Och socialtjänstemannen gav, har Inez berättat, dem ett extra plus föra att de hade många skivor och en bra stereoanläggning. Socialtjänstemannen var själv en hängiven amatörmusiker.
Han tillstyrkte att de fick adoptera.
Morbror och Inez hade fastnat för en liten tjej som de först bara hade sett på bild men sedan fick träffa på ett barnhem i Birmingham flera gånger. Hon hette Sandra, var fräknig och rödhårig - det var keltiska drag som tittade fram. Hon hade flätor och stora ögon och lite utstående öron och var helt enkelt oemotståndlig. Flickan var blyg förstås inför det svenska paret men det märktes att hon var charmig. Hennes föräldrar hade omkommit i en bilolycka. Morbror och Inez bodde en vecka på ett hotell i Birmingham. Sandra förbereddes på att hon skulle åka till Sverige med sina nya föräldrar och det gick lyckligtvis bra. De tog taxi hela vägen från Birmingham till Heathrow. En anställd på barnhemmet följde med och vinkade av dem på flygplatsen.
Innan Inez och morbror Robert åkte till Birmingham hade de varit på New London Theater i Camden och sett Cats - en sagolik föreställning, tyckte de. Den resan till England var den sista de gjorde tillsammans. De hade planer på fler resor men därav blev intet.

Sandra blev förstås familjens solstråle. Bengt-Gerhard älskade lilla Sandra, som hon hette, trots att han varit så skeptisk. Det var inte ofta som han sa "jag hade fel" men nu medgav han det.
Nu var de en familj och det innebar att morbror Robert inte kunde resa till England så ofta. Morbror Robert fick ta ansvar för Sandra och hämta henne ppå dagis ibland. Sandra hade på barns vis snabbt kommit in i det nya språket. Men morbrors anglofili hade ändå dämpats.
-Visst fanns det mycket fattigdom och tiggeri i London på 70-talet - det som Ralph McTell så målande beskriver i Streets of London. Men det fanns fortfarande en vänlighet och värme i staden. Men atmosfären har förändrats...
Trots prinsbröllopet och några andra glada tilldragelser gick det inte att dölja att England nu på 80-talet inte längre var samma vänliga och välkomnande land. Redan i slutet av 70-talet kunde man se tendenserna. Alla dessa punkare som gav fan i allt utom att reta föräldragenerationen. Några år senare började skinheadsen att dyka upp. De gillade att sparka sina offer i huvudet med grova kängor. Och efter ytterligare några år började fotbollshuliganerna härja. Deras kärlek till olika fotbollslag liksom landslaget var bara förevändningar att slåss. Morbror Robert klarade sig från att bli misshandlad själv men londonbesöken var inte lika roliga längre. Anglofilin förvandlades till en anglonostalgi. Dessutom hade den svaga svenska kronan gjort det betydligt dyrare att vara englandsfrälst.
Sverige var förresten heller inte lika roligt. När drottning Elizabeth och prins Philip besökte Stockholm 1956 var det folkfest. Folk stod på kajerna och såg när de roddes i kungaslupen. Vid deras besök 1982 var det folktomt. Folk hölls undan. Rädslan för terrorister hade gripit tag i arrangörerna. Drottningen gjorde en promenad i Gamla stan följd av en stor klunga säkethetsvakter med walkie-talkies.

Att Inez var lycklig igen märktes när hon sjöng i köket. Ofta var det någonting ur My fair lady.

I could have danced all night
I could have danced all night
And still have begged for more
I could have spread my wings
And done a thousand things
I've never done before...


Desto sorgligare att morbror blev sjuk några år senare i en obotlig förlamningssjukdom, ALS.
Mamma var ängslig för att även hon skulle få sjukdomen. Hon var rädd att det finns en ärftlig komponent. Hon sa ingenting till mig men jag fattade att hon var orolig. Men en professor på lasarettet i Falun förklarade att den ärftliga faktorn finns men är ganska svag när det gäller ALS. Och mamma och jag har klarat oss - hittills i alla fall... Och om det inte är arv är det väl miljö och livsstil. Det är en mystisk sjukdom som vi än så länge vet för lite om.

En gång frågade jag morbror Robert: Du som gillar cheddarost så mycket, har du varit på studiebesök i ostfabriken i Cheddar? Tar de emot besökare?
-Lustigt att du frågar det. Det var precis vad jag frågade en expedit i Paxton & Whitfields kända ostaffär nära Picadilly circus.
-Javisst, Cheddar är en populär turistort, upplyste han, och man kan besöka ostfabriken och även grottorna där all cheddar lagrades förr i nästan två år. De har gajdade turer. Numera är det bara en liten del av osten som lagras i grottorna. Den osten får en lite annan smak än den ost som lagras i fabrikens temperatur- och fuktkontrollerade rum.
Expediten bjöd på en skiva grottlagrad cheddar. Den hade en annan karaktär än den vanliga cheddaren. Damn good!
-Vi har pratat om att åka dit och då ska även Sandra följa med. Hon är lite för liten än men om några år...
Morbror Robert gav mig en bok i julklapp varje jul. Först Down and out av George Orwell. Året efter fick jag Cell 2455 Death Row av Caryl Chessman. Chessman var en kidnappare och våldtäktsman som satt i San Quentin och väntade på att dödsdomen skulle verkställas. Han skrev flera böcker i fängelset innan han till slut avrättades i en gaskammare.
Följande jul fick jag Peter Sellers memoarer. Morfar skrev dedikationer på försättsbladen och handstilen var darrig. Efter det fick jag inga fler böcker. Morfar låg på lasarettet i Falun och var redan så sjuk i ALS att all hans energi gick åt till att andas.


Jag var med mamma till sjukhuset en gång. Då var morbror Robban i slutstadiet. Han visste förstås att slutet närmade sig och hade synpunkter på vilken musik som skulle spelas på begravningsgudstjänsten. Han ville att barnvisan "Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång" skulle spelas, utan den fåniga texten.
-En ovanlig och vacker marsch som kommer att skapa en högtidlig stämning på min begravning, ansåg han. Men den måste spelas i långsamt tempo.
Morbror Robert var inte rädd för döden men för smärtan. Han sa i sin sjukhussäng att han redan kände en saknad av livet.
Ett gammal bibelcitat som passade till situationen kom han också ihåg: Ack kära Gud straffa migh icke i tine wrede, och näps migh icke i tine grymhet
Mamma sa efter det sista besöket: Om de ändå inte kan bota honom hoppas jag att han dör snart så han slipper lida.
Så blev det också.


Efter begravningsgudstjänsten var begravningsgästerna bjudna till församlingsgården för en minnesstund. Det serverades kaffe och på varje bord i församlingsgården hade prinsesstårtor ställts fram. Några gröna, andra rosa. Istället för den vanliga marsinpanrosen stack fem Cadbury Fingers upp i tårtornas hölje. Man hade på ett enkelt sätt fått till en engelsk touch. Vi förstod att Inez hade övertalat det konditori som begravningsbyrån samarbetade med.
Inez var nedstämd men samlad. Alla var svartklädda utom lilla Sandra som var klädd i grått med silvriga garneringar på kragen. Det var nog ett klokt beslut av Inez - något mer sorgligt än ett svartklätt barn finns inte och det hade kanske dämpat stämningen väl mycket. Inez satt med mamma och sina närmsta vänner. Stämningen blev faktiskt lite upprymd. Många berättade minnen om den avlidne som hade lämnat ett stort avtryck bland vänner och elever.
Morbror ville att han skulle kremeras och att askan skulle strös ut i något hav. Men Inez strödde ut askan i Hönsan, en sjö i Hedemora. Då kunde hon gå dit och minnas sin man. Hon och morbror brukade gå promenader dit.

Jag tänker på honom varje dag fortfarande, anglofilen i Hedemora. Han var rolig och originell och kunde mycket. Han lämnade ett stort tomrum efter sig.