Fastigheterna här i byn har inte några soptunnor uppställda men det finns kollektiva soplådor - de ser ut ungefär som de svenska lådorna för sand som ställs ut på vintern. Någon källsortering förekommer inte - då får man ta sig till en annan by någon mil bort.
I lådan för avfall låg en oöppnad och förseglad flaska portvin av fint märke, en tawny. Den tog jag hand om. Jag fattar inte hur någon kan slänga en flaska portvin istället för att ge bort den om man nu inte vill dricka den själv. Hemma diskade jag av flaskan och såg fram emot att smaka innehållet.
Portvinet var oemotståndligt gott och jag drack glas efter glas. Dessutom varvade jag med lite vanligt vin. Så full som jag blev har jag nog inte varit på flera år. Här i Portugal har jag bara varit riktigt knall en gång. Min numera låga kroppsvikt bidrog nog till att vinet tog extra bra.
I morse hade jag svår bakfylla. Jag kunde bara ligga utsträckt på det hårda köksgolvet utan att företa mig någonting annat än att stirra i taket. Jag var ledbruten, hade nog ramlat och är glad och tacksam att jag inte hade brutit någonting. Det som var kvar av portvinet - och det var inte mycket - hällde jag i slasken. En obehaglig upplevelse detta rus. Vanligtvis är jag måttfull i mitt drickande.
Märkligt var att jag några dagar senare också hittade en oöppnad flaska Bailys kakolikör i samma låda. Den lade jag beslag på även om jag inte är så förtjust i likörer. De är för söta för min smak. Men man kan alltid bjuda om man får gäster.
Jag var noga med att inte bli iaktagen när jag gick hem. Det skvallras mycket här som i alla bondbyar. Jag ville inte bli känd som “ svensken som gräver i avfall”, även om det var sant vid några tillfällen.
Synd att någonting dyrt skulle förfaras, tänkte jag.