Enkelt uttryckt och rakt på sak
så törs jag säga att tomheten
uppstår automatiskt
när vi inte längre tror på
att där finns något av värde
under ytan
och att det inte finns nåt
vi inte kan se.

Meningen med livet,
kärlek,
gud,
det omedvetna.

Det är klart att det finns nåt
som vi kallar vid dessa begrepp.

Att vi sen laddar begreppen med det vi behöver
för att antingen tro på dem
eller avvisa dem
är en annan sak.

Freud visade oss vägen till något annat
än religionen
och det omedvetna och nattdrömmen var visserligen
immateriella och osynliga
men lämnade ändå tecken ifrån sig -
förvirring...förundran....en vilja att förstå -
som inte gick att förklara rationellt.

Släpper vi helt tron på det omedvetna
är vi bara plattityder...ytor med beteenden.

Alla vet
att vi är mer än så.

Vi behöver inte fylla oss med tomhet
om vi inte vill.

Vi behöver inte vara rädda
för att ta kontakt
och diskutera
vad vi tror på.

Ur sådana samtal
kan vackra ting uppstå.