I am wasted, dead and buried.
I am all used up and spent, kicked down the graveyard
into the black hole of oblivion that awaits us all,
like some old skeleton without identity,
a skull of emptiness and nonsense,
worn out, burnt out, sorted out,
refused a hearing by all terminals,
forgotten formally, buried alive
without a gravestone or a ceremony,
for my love is gone, and I am left alone
a vacuum of loneliness,
a drifting satellite astray in space
without a purpose, like a lost cause in the universe,
doomed miserably just to wander
as a zombie or a ghost through darkness,
sentenced to existence in a limbo of despair,
for there is nothing left for me
but to survive myself.


Jag är pantad, död, begraven,
utbränd och förbrukad, sparkad ner i graven
i det glömskans svarta hål som väntar på oss alla,
som en gammal sorts skelett utan identitet,
en dödskalle av tomhet blott och nonsens,
uttjänt, utbränt, utsorterat,
vägrat tillträde i samtliga instanser,
formalistiskt bortglömd, levande begravd
förutan gravsten och ceremonier,
för min älskade har jag förlorat all kontakt med,
jag är lämnad ensam som ett ensamhetens vacuum,
som en vilsen satellit i tomma rymden
utan mål, som en förlorad sak i universum,
dömd att bara vandra miserabelt
som en zombie eller spöke genom mörkret,
dömd till existens i ett förtvivlans limbo;
för ej något annat återstår mig
än att överleva död.