Katten rullar ihop sig i läshörnan till ett spinnande mjukt nystan av sensuell välmåga. Själva inkarnationen av hemtrevnad. En liten varm pälsklädd kropp. 
Men han kan inte dölja att den täta, silkeslena pälsen bär med sig en jordig doft av mörker, av grova rötter som spränger gamla loggolv, av djurliv, av regnvåta vedhögar under vilka musboet ligger dolt, med blinda musungar som skära små dumplings, av sorkhålorna på åkern. Han kan inte helt dölja dolkarna i sammetsdynan. I morrhårens yttersta spets vibrerar fortfarande jaktens elektriska spänning vagt. 
Katten är inte grym, grymhet förstår han inte. Men han förstår leken och jakten, fångsten och dödandet.
Han är perfekt i varje muskel och sena. Ett vilande kraftpaket. Så intakt. Så aningslös i sin fullkomlighet här och nu. Ett litet fulländat rovdjur.
På natten går han ut. Vart han går då och vad han gör vet ingen, för kattens vägar känner bara katten. Men fram på morgonsidan rasslar det i kattluckan och med den oskuldsfulla list som sedan urminnes tid närmat kattens förfäder till människornas eldar och matplatser kommer han lagom till frukosten. 
Mätt och tillfreds rullar han ihop sig i läshörnan. Ett litet spinnande nystan av sensuell välmåga. Hemmets silkeslena sinnebild för trevnad, frid och ro. Katten. Mysteriet.