Pappa är nu en koltrast, det vet jag säkert.
Det är rofyllt och lite vemodigt att höra fåglarna kvittra och tänka på dig.

Är det verkligen du? Undrar jag när den lilla koltrasten landar på mitt fönsterbleck. Så roligt att se dig igen min vän, jag har saknat dig så. Stanna en stund snälla du, och berätta lite för mig om hur du har det, och om livet ovan molnen.

Men du flyger snart iväg. Jag blir lite ledsen och fäller en tår, kanske stannar du lite längre nästa år.

Själv vill jag bli en sädesärla, eller kanske en talgoxe. Jag vill vara fri som en fågel för all tid och evighet, precis som du, pappa.