Som trögflytande ord och tankar,
är allt som aldrig finner sin väg till något som en gång brustit.
Går inte att laga eller rena med varken vatten eller sprit.
Kärlek, respekt och livets underbara, finns det en väg dit?
När man ger sitt inre, bit för bit.

Dit man alltid vill nå,
allt för att förstå.
Varför någon funkar si eller så.
Men vi är alla förstörda av något annat, som inte finns nu, men fanns då.
Likt en saga i steg som alltid slutar vid tre eller två.
Man vågar inte säga mer än så.

Men med ord jag öppnar portaler,
portaler till mitt inre som maler.
Ingen lyssnar, ingen hör, det är tomt i dessa lokaler.
Skickar ut kryptiska signaler,
folk äter upp varandra likt kannibaler.
Är det ingen som har kvar sina sympatikanaler?
Livets gång saknar manualer.
Men vi andas i diffusa ljudsignaler.