Att härma nordiska språk att sitta 

sådär trygg och inför nya vänner 

spela Norges motsvarighet till röda 

rummet. Bjuda in låtsasgäster i min 

litterära  studio. Det är liv för mig. 

Genansen men även känslan av att inte 

utnyttjat sina resurser. I den äldres lovsång. 

Ville ju faktiskt inte gå hur långt som helst. 

Erika tvivlar. Alltid. På hur liv gestaltat sig i Bryssel

, utan Kumlingeresan. Alla dessa om. Snacka om

att analyserat även dem. 

On the highway. Andra dan. Volymen uppskruvad 

likt en tonårsresa till Roskilde. fotbollsgester till volym 107.1 

,  flyger fram. Äger allt. Gungar. Det enda 

som hörs är tankarna om och om igen - överlevt överlevt 

segrat segrar. Kommit över andra sidan. 

Vad varit i ? Den plötsliga  djupdykningen rakt ner. I en dualitet 

för evigheter sedan. Mitt i ögonblickets musik älskar 

Erika Sverige den slitna drömmen om de där slitna 

blå jeansen. Igenkänningen i kulturen. Historien. 

80 talet. Utifrån finlandssverige. Gnisslar till 

saknar slanger, dialekter. Stockholms söder. Ulf 

Lundell. Någon variant av Thåström.  

Det är något där som glöder. Som tar över. Ett skönt 

dunkelt filter över vardagen. 

knappt orden vågar språket tycks så ihåligt så 

fattigt hur beskriva? Språklig linbana. 

Du bakom. Alltid i allt. Men inte här. Inte på 

allvar. Genansen i att lägga ut texten som att 

straffas, som att skippa hoppa över den där förbannade ån 

innan hejet. Sådan var du. Också. Tror Tacorestaurangen

panikletandet inom dammen hänger ihop med 

den tendensen hos dig. Sätta sig i säkerhet. Fort 

som faan inför det själen inte kunnat förutse. 

inte förberedd på. Allt sånt. Gardera sig. Ändå. 

Det starkaste garderar sig inte. Aldrig kärlek. 

egna ben har den. Översköljer än. Det svarta vita. 
Administratören. Ordningen. Hur förhålla sig 

till det starkaste? Inte faan visste jag inte faan 

vet hon. Erika vet nog men minnets spår leker 

kurragömma. Evigheter sen. Igår. Det eviga. 

Ingen sårat mig likt du. Förlåter. Förlåtit i

sådan form att kvinnan  kysser dina fötter 

tvättar dig ren

doftar såpa längs mina ben sniffar något sött sött 

evigt efterlängtat. Luktar in det eviga i kärlekens

kemikalier så generande nära att vibrerar där i bil

till musik mitt i möten med de andra patienterna 

kollegorna. O nu faan snurrar det förbjudna vin 

Lutherska eldars brännande kött men hon tar sats 

vill och tror faktiskt erfar det här är episkt som om 

varje smärtsam avgrund trots allt ledde till det här 

Ensamhetens kamp. Spadens syfte. Idag. 

Misstänker Erika överlever de väggar som foten 

tryckts mot utan att någon hand hjälpt 

ingen kroppslig fysisk form utan en hand som 

gräver gräver söker söker. 

Spadens skaft. Under förtvivlan över utgången. 

Erika skulle bli sviken. Önskade bli det. Såg 

till att bli. Anade det är rättare uttryckt o nog faan 

kan hon känna hur meningen låg där lika sjukt 

sårig som kärleken är. Dess frätande massa. 

Dess likförbannat sanna. Går inte. Måste 

älska sig själv. Inget mindre inget mer.