Varför skall jag se mer?


Varför skall jag höra mer?


Varför skall jag uppleva smärta mer?


Känns ganska mycket som
om att jag personligen,
har fyllt min kvot med lidande.


Men jag har en tes.

Som lyder;

"Ju mer du har lidit desto mer skall du lida."

Ungefär som om att jag då är mer smärttålig än ni andra!


Så tål jag ännu mer?


Men ok!


Jag har inget problem med detta!


Han där uppe vill inte ha mig,
och jag vill inte ha honom heller.

Han där nere har inte tid med mig.


Så.


Jag väntar bara.

På att få avsluta mina år,
i famnen på någon som,
förstår mig,
och älskar mig för den jag är.

Jag är inte där än.

Men jag har en definitiv ambition.

Om att bli kremerad så.

Att veta att någon ens saknade mig.

(Men mina pengar kommer ni slåss om, ni Korpar!)

Jag har redan börjat att skänka bort mina gitarrer.

En värsting har redan hamnat i Finland.

Hos en person som bryr sig om världsklassgitarrer.


Saknar den så ärligt.

Som att ge bort sitt eget barn.

Men jag vet att den går i en släkt däruppe.

I Östern i Finland, i Hurriganes land.

Släktgods som man aldrig säljer.


För jag har blodsplikt och brodersplikt till Jampe.

Hans barn är mina barn.

Färdigdiskuterat.


Ni skiter ju ändå i min samling.

Ni har ju aldrig ens frågat mig.

Vad som står upp på mitt gitarrum.


Men.


Slåss ni om mina pengar.

Och mitt gitarrum.

För den är helt unik.


Jag har ändå inget behov av dem dit jag skall.