Ensamheten.

Ensamheten har länge vandrat vid min sida.
Som en ovälkommen förföljare som jag aldrig riktigt lyckats skaka av mej.

Det är inte många som ser honom, för när man umgås syns han ju inte.
Han är väldigt tabu att prata om, för Ensamheten skrämmer många.
Men fast han behandlas som om han inte fanns, så är han min ständigt eftersläntrande följeslagare.

Ensamheten klev in i mitt liv när mitt sista storasyskon flyttade ut.
Mina föräldrar hade skiljts och bägge gift om sej med personer som helt utefrös mej. En av dessa hälsade inte ens på mej – fast vi bodde ihop! Det var som om jag inte fanns.
När storasyskonen bott hemma kivades vi mest – men det var vårt sätt att bekräfta varandra och ge varandra uppmärksamhet. Det var vårt sätt att umgås – men under min uppväxts allra mest danande år blev jag ensam kvar.
I åratal levde jag i två hem där Ensamheten härskade.

Under skoltid umgicks jag med klasskamrater, men vi var aldrig verkliga vänner. Mina tonår var som en enda lång väntan på att få komma bort från allt och börja leva mitt liv. Jag försökte passa in, men lyckades aldrig. Efter skoltid och under helger umgicks jag aldrig med nån skolkamrat.
Det handlade inte om mobbning egentligen, utan jag tror mest att dom inte överhuvudtaget tänkte tanken att jag fanns. Att möjligheten fanns att hitta på saker tillsammans med mej.
Nej, om helgerna umgicks jag mest med Ensamheten.

En varm sommarkväll när jag var 15 var det diskotek på danspalatset Strandbaden i grannorten. Ensamheten tyckte att vi skulle bege oss dit. Jag hade aldrig vågat förut, för anländer man till ett disko ihop med Ensamheten så skyr alla en som pesten.
Men den här lördagkvällen tvingade Ensamheten mej dit – för att visa sin makt över mej!
Jag minns hur jag i sommarnattens mörker stog med min cykel bakom en barrbuske. Jag hörde musiken inifrån danspalatset, såg glittrande, färgglada lampor och ungdomars glada skratt utanför. Och där i mörkret stog jag, med tårarna rinnande ner för min kind.
Sällan har Ensamheten plågat mej så. Det gick inte att bara gå fram, för ensamheten höll mej i ett stadigt grepp, så hårt att det gjorde ont i hela min själ.
Helger skrämmer mej ännu, efter Ensamhetens skamgrepp om mej den kvällen.

Istället för att göra läxor skrev jag sånger, ensam på mitt rum. När jag blickar tillbaks på dessa texter ser jag att dom flesta handlar om Ensamheten.
Det är som om jag försökte skaka av mej honom genom att sätta honom på pränt. Som om jag försökte fånga honom i en sång, så att han fanns där på pappret istället för inom mej.
Jag försökte verkligen, låt efter låt, men lyckades aldrig skaka av mej Ensamheten.
I texterna längtar jag efter kontakt, bekräftelse. Jag drömde om umgänge, närhet, vänskap.
Nånstans i texterna anar jag att jag ändå kände att jag hade ett värde, att jag inte gjort mej förtjänst av Ensamhetens snara.
Jag hade så väldigt mycket kärlek och ombry att ge – men ingen som ville ta emot den.
De värker oerhört i hjärtat när jag nu ögnar igenom sångtexterna. Dom är banala, men innehåller en enorm längtan efter nån annan än Ensamheten.

Jag drömde om att nån skulle komma in i mitt liv, se mej som värdefull och svepa mej iväg ut i umgänge, ombry och kärlek – långt ifrån Ensamheten och all smärta han ständigt gav.

Nu är jag desto äldre, men Ensamheten vandrar ännu vid min sida. Han fanns där under mina viktigaste uppväxtår så till den milda grad att han blivit till en del av mitt inre väsen. Jag insåg för länge sen att jag aldrig kommer lyckas skaka av mej honom, så då får jag försöka få ut nåt av honom istället. Så än idag utnyttjar jag honom som stoff för mitt skapande. Ja, jag sitter ju och skriver om honom här och nu – och många av mina sånger handlar om olika ensamheter som invaderat olika människors liv.
Jag önskar av hela mitt hjärta att Ensamheten ville lämna mej ifred, men eftersom han inte gör det kan jag ju lika gärna dra nytta av honom.

Ensamheten har lärt mej hur viktigt det är att vi rår om varandra inom familj och omgivning, och framförallt hur viktigt det är att vi AKTIVT VISAR vår ombry. Ensamheten syns inte, fast den finns – den är ju inte närvarande när man umgås.
Ensamheten bor i människors själar och hjärtan, och det enda som kan avhysa honom är just att vi umgås med varandra och visar ombry. Det är nu, medan vi lever våra korta liv, som vi har chansen. Ingen annan gång.
Så jag försöker ta varje tillfälle i akt att göra saker tillsammans, inspirera, uppmana, ge komplimanger, berömma, uppmuntra, visa intresse. Ibland misslyckas jag, men jag gör mitt bästa för att hålla Ensamheten borta från mina medmänniskor.
Jag känner Ensamheten alltför väl, och vill inte ge honom plats i mina medmänniskors liv.

Ensamheten har grävt ett hål i mej. Jag känner det nu när jag skriver om honom. Han gör mej svag, han skrämmer mej. Jag avskyr honom, jag vill inte ha honom i mitt liv, han sårar mej inifrån. Men nånstans längs vägen gjordes han till en del av mitt inre väsen.

Det är synd att det är så tabu att påtala Ensamheten. Många tror att så fort nån nämner Ensamheten så kommer han snabbt att sätta sina klor även i dom. Dom han inte drabbat skräms av Ensamheten.
Men det stämmer inte – snarare håller man Ensamheten på avstånd just genom att prata om honom. För då samtalar man, har utbyte och umgänge – man låter bra saker ta plats tills Ensamheten inte längre får plats. Så egentligen borde man medmänskligt välkomna att folk talar om Ensamheten, men istället flyr folk ofta.
Jag vet – för jag har skrämt en del människor på flykt under åren genom att berätta om min ständige följeslagare. Ens inre demoner kan skrämma vettet ur folk.

Nu stundar jul och nyår. För första gången på nio år kommer jag inte åka hem till Sverige. Jag har tyvärr inte råd. Tiden som kommer skrämmer mej, för jag vet vem som väntar på mej runt hörnet av varje högtid: Ensamheten.
Jag bär ju honom inom mej, men om jag omger mej med kärleksfulla vänner och släktingar så glömmer jag honom ett tag. Men i år finns inte den flyktmöjligheten från honom.
Jag måste erkänna att jag bävar inför vad Ensamheten kommer göra med mej i vinter.

Men jag har en fästman sen 8 år som kommer hålla om mej i ett hårdare grepp än Ensamheten. Honom är jag innerligt tacksam för. Han kan inte skrämma bort Ensamheten, men åtminstone råda bot på honom när han gör sej som mest påmind.

Min dröm är att vi alla ska hjälpas åt att hålla Ensamheten stången och göra vårt bästa för att hålla honom borta ur varandras liv. Låt oss passa på nu – medan vi lever.