17/5, Öland

Bästa cancer.
Det var längesen vi sågs.
Fast setts har vi ju egentligen aldrig, för du är en riktig fegis.
Du smyger dej på, gömmer dej inuti.
Du syns inte, men du märks.
Du visar dej inte, men du ger dej tillkänna när du känns av.

För många år sen kramade jag dej.
Jag vet inte om du märkte det
för du gömde dej inom min mamma.
Du hade gömt dej länge inom henne
och lämnat spår efter dej lite varstans i henne
tills hon var alldeles söndersliten
till både kropp och själ

Läkarna gav upp innan kroppen
som jag stog och höll om
medan mamma grät
och sa att det inte längre fanns nåt hopp

För med sjukdomen blev kroppen mer en sak
En maskin som det var fel på
men som var av gammal modell
och därför inte längre kunde lagas

När jag höll om mammas kropp
så tänkte jag
"jag kramar cancer"
Sen tog du mamma

Nu är det jag som ger dej liv
Jag kramar dej med själ och hjärta
Nu är det min kroppshydda som är ditt gömsle

Vi vet var du är,
men jag är livrädd för
alla spår du kan lämna efter dej
om du irrar omkring
medan vi jagar dej