I havet väntar hajen på fredagsmys
Han väntar på sprattlande ben
Han kikar och söker, får vittring
På blod från en människas ven

Där vätan möter sin jord
Då tårna går sakta i kanten
När solstrålar stångas mot molnen
Då lurar han lugnt i Atlanten

När plasket plaskar som mest
Och sprallet har nått hans djup
Då kikar han framåt vill hugga
Han vill bara smaka en tugga

Han skymtar en mun och en kind
Bubblor som stiger och brusar
Gapet som gapar och ögon som stirrar
Hjärtat som klappar och öronen susar

Han har känt det en gång förut
Han ville ha fredagsmys
Inget hugg, inget gap var nog
När hon siktade varsamt och tog

Hans hjärna blev en manet
Hans hugg kom helt av sig
När en frans vifta till
Och hans hjärta stod still

Hungern gräver en gräslig grop
Den tycker om inälvsmat
Mage, tarmar helst hjärta
Han simmar omkring i spat

Han kan inte glömma den fransen
Och blicken inunder som lovade allt
Han ville så gärna ha fredagsmys
Lite kel, lite vänskap med peppar och salt

Nu vågar han inte vifta på fenan
Han mår illa vid blotta tanken
Tänk att avfärdas så helt resolut
Med skrik och gap och förfärliga tjut

Det var bara hugget som fattas
Han hejdas i sista minut
Med fenan han torka bort tåren
Magen väntar på ett beslut

Älskade hajen nu kräks han av vånda
Betuttad, förälskad, en vanvettig fisk
Som simmat rakt in i en mini psykos
Sjösjuk och krank en blöt diagnos

Han kämpar och tänker, jag gör det.
Jag lovar, jag ska inte hugga och tugga.