Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Detta är inledningen till en roman som aldrig blir färdig. Så har det heller inte varit menat, men fick bara för mig detta. Men förslag till fortsättning mottas gärna.


Journalisten

Han hade varit okoncentrerad hela dagen, och kände det som ett ödets klapp på axeln när bläcket i pennan tog slut samtidigt som han avslutade dagens sista mening. Det hade trots allt gått bra. Punkt slut, skulle man kunna säga. Dessutom slog kyrkklockan precis fem i samma ögonblick. Långsamt tog han upp läskpappret från golvet, läskade det stora folioarket han just fyllt till sista raden och lade det i hans väska. Så satte omsorgsfullt på locket på bläckhornet och sjönk ner på stolen för att pusta ut en stund innan det var dags för det väldigt speciella restaurangbesöket som upptagit hans tankar så mycket. Han hade varit ensam på sitt arbete denna sista timma för dagen.

Så slog det honom. Han hade faktiskt sett visarna på kyrkklockan trots snöfallet! Så ljust det var ute! Han gick fram till fönstret och såg då hur både stjärnhimlen och fullmånen gav ljus till det tunna snötäcket som vilade på marken. Så pass att det reflekterades ända upp till kyrktornet.

Det behövde vädras, fann han, och öppnade på vid gavel. En vindil tog tag i gardinen så dammet yrde men blåste dessutom fräsch luft och några snöflingor i ansiktet på honom. Skönt! Han djupandades och kände detta som ett omen att något stort var på gång denna afton. Dammet? Någon städerska behövde tydligen få sig en knäpp på näsan. Det fick bli nästa dag.

Han tittade ner på raden av droskor. Många kuskar rättade till hästfiltarna på hästarna som troligen längtade hem till hö och stall. Varmare där, än vid torget denna kulna seneftermiddag i november. Hur hade de det, kuskarna? Deras väntan var väl lika jobbig som hästarnas. Några av kuskarna stod visserligen och småpratade med varandra utan att verka bry sig om den virvlande snön som för tillfället hade avtagit lite. Strunt samma. De är ju vana att jobba i ur och skur, tänkte han. Vad pratar de om? Han gissade att det kunde handla om samma saker som för honom själv. Hur familjen hade det? Hustru och barn. Hade dessa simpla arbetare mat så det räckte? Åjo, många var ganska tjocka. Pratade de möjligen tillgång och efterfrågan på hembiträden? Det hade varit en stor fråga för honom själv tills nyligen. Hans skulle både vara duktiga och hyfsat attraktiva. Han hade precis skaffat ett nytt. En bondjänta som måst resa ganska långt hemifrån för tjänsten hos honom. Hans fru var ännu reserverad med tanke på kvällarna hon själv var borta på syjunta, men han kände tillförsikt kring att de skulle kunna komma bra överens och ta hand om matlagning, tvätt och städning… och förstås barnen. De båda äldsta skulle läsa katekesen tyckte han sig ha hört. Bra! Det blir pli på dem! Läget var under kontroll.

Det var en särskild dag, detta. Han skulle träffa några studiekamrater från universitetet och prata ihop sig. De hade haft så kul under sin Sturm-und-Drang-period och ville nu se om de kunde bilda en motsvarighet i sina nuvarande livssituationer. Bord hade bokats på en betydligt bättre krog än någon av dem som de besökte som studenter. De var ju män nu, i början på sina karriärer. Hur skulle det bli? Vad kunde en journalist lära ut till en bokhållare, en lärare till en ingenjör. En veterinär till en präst? Och tvärtom. Tidigare hade samtalen mest gällt kvinnor. Men nu var de ärbart gifta och de gamla flammorna från studentlivet försvunna till okända öden. Han tyckte sig dock ha sett någon som roddarmadam men hälsade inte, då de numera var arbetarklass, medan han och vännerna var i akademiska karriärer. Jobbigt att ens behöva se dem!

----------------

Hell dig, gamle sifferknådare. Hur har din dag varit? Perfekt, direktören var så nöjd med min inventarieförteckning. Nu blir det affär i morgon, och det blir väl något att fira och skriva om i din tidning. Och du spikrätare, vad har du gjort idag? Rätat spikar förstås så vi kan laga dina tryckpressar, haha.

----------------

Kvällen hade varit perfekt. God mat, gott vin och kubanska cigarrer till punschen. Fan vad det drar på dassen i november! Jo, de skulle bilda en förening, de var ju så förenade! Eller något annat, så deras vänskap  skulle kunna etableras ännu säkrare och bokstavligt kunna huggas i sten. Bilda ett ordenssällskap, kanske? Med traditioner, insignier, hierarkier och symboler. Och så ska allt vara hemligt förstås, så man inte behöver stå till svars för alltför spontana uttryck under punschens och vinets egna viljor. Eller hur man ska säga. Kul att de gamla nubbevisorna fortfarande satt. Och att sifferknådar’n hade börjat i en manskör! Vilka möjligheter som hade öppnat sig. De hade strålande planer för sin grundmurade vänskap.

 

Verksamheten gick strålande. Fantastiska kapitel avlöste varandra med allsköns storstilade initiativ som bland annat skapade utökade ekonomiska landvinningar. Snart skulle nog en egen ordensbyggnad kunna beställas.

Vänners vänner utgjorde en stor skara och många kontakter som knöts var till både glädje och yrkesmässig nytta på en gång! Många tidigare, lite mer perifera, vänner utanför denna krets platsade också perfekt. Inte minst de många körsångarna bidrog till ordenskapitlens högtidliga inramning. Nu hade en fråga eller snarare förslag, väckts: Skulle man bilda en kör i varje grad, så skulle ju högsta gradens kör bli gigantisk! Härligt. Man hade ju så duktiga körledare. Självfallet en stor fördel för den hierarkiska ordningen i ordenssällskapet, att körsången får allt bättre genomslag ju högre grad de hör hemma i. Undrar om man tänkte lite fel här. Ingen märkte något, förrän …




Prosa av erkki VIP
Läst 126 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-11-18 18:41



Bookmark and Share


  ULJO VIP
När väl "flowet" infinner sig matar det säkert på. Lycka till. Snart står boken i bokhandeln.
2019-11-19
  > Nästa text
< Föregående

erkki
erkki VIP