Jag rör mig i det svarta rummet
Opererar bakom tunga svarta sammetsdraperier
Jag drar min hand längs väggen
Men det finns ingen där
Saturnus dödskub slukar mig

Någonstans utanför rummet svävar den, kärleken. Jag kan känna den sträcka sig in i mitt mörker. Den bränner och vibrerar i min ficka. En liten låga av hopp som lyser upp min skärm. Min livlina ut till världen. Är det verkligen du? Jag vet inte hur du ska se ut, jag har aldrig sett min egen spegelbild.

En kärlek på avstånd
En kärlek på distans
En abstrakt sinnesförvirrad dans mellan olika tillstånd
Ogreppbar
Men högst närvarande
Jag är inte representabel
Rummet drar i mig. Det uppmanar mig att utforska. Men vem kan utforska något i ett rum av mörker?

Dra undan mina draperier
Sol, lys på mig!
Din kärlek lockar mig ut i ditt dagsljus. Led ljuset in i mig!

Jag är redo.

Jag slukar min älskades sol och när jag öppnar mina ögon tränger dess strålglans ut genom dem. Mina ögon lyser.
Jag upptäcker att jag kan se.
Jag är nyförlöst och mina ögon skådar för första gången dagens ljus.

Nu förstår jag.

Mina ögon VAR dagen, hela tiden. De var bara inte öppna.