Kapitel 2

Hästen är halt ser jag! Hur tror ni det blir?

Ursäkta, Herrn. Det verkar värre än jag trodde. Jag har en annan häst också. Förkyld visserligen, men blir kanske tvungen att hämta honom. Stoet här är väldigt gammalt, så hon sjunger nog på sista versen.

Jaha, sjunger alltså. Vi har inte häststämma i vår spirande kör, men det kan kanske ordnas.

Kusken svarade inte, och han kände sig plötsligt plump. Hela aftonen hade ju präglats av det viktiga i att värna humanistisk bildning och ett ståndsmässigt uppträdande, det vill säga att uppträda belevat och stilfullt, mot alla människor, även om man såg att de hade mycket långt kvar till egen rang och klass. Så tog han ett djupt andetag i den kalla luften, fick några få snöflingor i ansiktet  och njöt av att det var en vacker natt, trots november. Han svalde förtreten kring sitt dåliga skämt, men lite gnagde det. Såg att kusken rörde med piskan mot hästens skinka. Väldigt lätt, som en påminnelse bara. Det gav honom en idé att lätta upp stämningen.

Piska inte på så hårt. Jag har ingen brådska.

Det gör jag inte, men tack! Uppskattas verkligen, herrn. Det har varit ett väldigt fint djur. Har gett mig många fina föl, men jag har varit tvungen att sälja dem. Det börjar bli svåra tider. Undrar om hästdroskornas tid är förbi?

Journalisten kände sig belåten över att kusken inte tycktes ha tagit illa upp av hans dåliga skämt, eller att saken med detta var utagerad och tänkte att det kanske finns hopp för lite humanism i arbetarklassen också.

Fullmånen var fantastisk. Det var så ljust att han tyckte man kunde spara på gasen till gatlyktorna. Det mesta nödvändiga, och mer därtill syntes ju ändå. Han kände medömkan om det stackars ekipaget när det sent omsider kund linka iväg hem till stallet. Skönt att hästen inte vet i förväg när hennes timglas runnit ut. Kusken hade lovat att hon skulle få trivas med livet så länge som möjligt, men inte behöva lida. Synd att man inte kan prata med dem hade han sagt, när han tackade för att han fick lite extra dricks när journalisten var framme vid sin port i det ståtliga hyreshuset som han hade sin stora lägenhet i.

Med ett gnissel öppnades porten. Hmm, tänkte han. Fanns det andra prioriteringar? Han förkvävde en lätt irritation över att detta inte blivit fixat. Jag tror jag tassar upp till köksingången så jag inte väcker någon. Inte särskilt bra heller, om hustrun får veta hur mycket klockan har blivit. Hon borde sova djupt nu. För övrigt skulle en nattmacka inte sitta fel. Han såg sig omkring i trapphuset som heller inte var lika kolsvart som det brukade så här års. Månen lyser nog upp köket så det ska gå bra utan att tända. Han ville vara maximalt diskret och snörade av sig kängorna i trapphuset, för minsta möjliga ljud. Han hoppades att portvakten åtminstone hade smort gångjärnen i den dörren, så som han sagt till om. Jo, det hade han. Skönt!

Ljudlöst kunde han smyga in. In i den lilla köksfarstun, förbi dörren till jungfrukammaren och in i köket. Nämen! Har hon läst mina tankar, jungfrun. Smör, bröd och en skvätt vin framme! Duktig flicka! Så omtänksamt! Jovars, han hade nog anat det. Hon måste vara något mer än en vanlig bondjänta, fast hon sa så! Så sneglade han bort mot dörren till jungfrukammaren. På glänt! Skulle detta vara en signal eller en ren tillfällighet? Han visste att han såg bra ut och hade förvisso gjort några mer eller mindre välkomna besök där inne, men det var ett bra tag sedan nu. Dags igen. Var hon vaken?? Han satte sig, bredde sin macka så tyst han kunde och tittade mot dörren. Om någon timma vara det dags för henne att gå upp och tända kaminer och kakelugnar så det inte skulle bli alltför kallt. Han sneglade mot dörrspringan. Hon snusade och sov. Så hörde han något som kunde vara en puss och skärpte blicken. Jodå, dörren in till jungfrukammaren öppnade så ytterdörren doldes, men han kunde se en cylinderhatt passera i midjehöjd, och hörde att någon öppnade och stängde den väldigt diskret.

Hmm, har hans lägenhet blivit ett horhus? Tänkte han, och kände ilskan blomma upp inom sig. Klockan är en minut i tre, och han visste att gängse taxa gällde antingen hela natten eller en timma. Kommer nästa kund snart? Det hade ju precis varit avlöningsdag i stallet! Instinktivt förhöll han sig dock alldeles stilla och behärskade sig irritation. Hon skulle minsann få betala för sig! In natura, omsider. När det var läge. Hon var ganska grann. Kan vara bra att ha lite förhandlingsposition, hon skulle ju få ett betyg när hon någon gång framöver skulle gå vidare i livet. Men primärt gällde det att se om hon var så duktig som det sagts om henne i olika hushållsgöromål. - Var hon en hora? Han tvekade. Hon kunde ju vara kär också. Gränslöst kär, till och med, och hade njutit en stund med sin älskare. Men lösaktig. Vilken slampa! Trodde hon att män av rang – cylinderhatten - gifter sig med ett luder?

Hur var det? Han stängde dörren efter sig, men låste han? Han väntade ytterligare en stund vid köksbordet så hon skulle hinna somna om. När det var alldeles tyst, och hon andades lugnt och regelbundet förmodade han att hon sov en välbehövlig sömn inför den annalkande dagens olika göromål. Då tassade han försiktigt mot ytterdörren och tryckte ner handtaget. Olåst. Hanråkade glänta lite på dörren och såg då att hans egna kängor blivit kvar utanför. En hade vält, så nattgästen hade uppenbarligen råkat stöta till den. Hade gästen förstått eller anat att han hade blivit sedd?

Så slog det honom att han själv behövde sova. Gick in till sängkammaren, pussade sin fru diskret och kröp till kojs. Det var alldeles tyst i lägenheten. Sluddret från ett fyllo på gatan störde tystnaden när hans skärpta öra plötsligt hörde något från köksregionerna. Jungfrun var uppe. Men han hörde inga pottljud. Väldigt svagt hörde han hur nyckeln vreds om i ytterdörren, eller var det inbillning? Skulle hon öppna för nästa horkarl, eller hade hon något legitimt i görningen? Henne skulle han hålla ögonen på, gick upp och lade sin penningpung under huvudkudden och somnade.