Låser in mig i mig själv,
letar förgäves efter nyckeln.
Låser upp allt jag borde vara.
Allt jag är när jag inte är där,
fast som levande död utan någon glöd.

Allt som egentligen inte är jag,
men just då är det allt jag har.
Som något som stannar kvar.
Ser igenom tiden vidare till en illusion så vacker,
allt som kan bli när man låter det bli till allting som borde vara, som små attacker.

Allt, allt och mer därtill,
men jag är bara mänsklig.
Det går inte att förstå mer än så.
Livrädd, men jag ska försöka ändå.
För det är värt det, när allt blir till framtidens då.