när dina verser kom löpte de snabbt
genom de tunnlar blod och iver far.
i dolda spindeltrådar denna jazz,
dess klara ton ankom hjärtats central.

en häpnad hävde oss som yra barn
under molnens modd. arkipelagens
nyfunna öar drev mot ljus av glas.
så starkt reflexer lekte i spegelns

nysilver, igenkänningen du ljuvt
beskrev. även smärtans dova blommor
min egen sorg i ögats vinkel. stum
var kinden arkens blad i tårars klor.

så nära den upprymda sidans sol
dess skog och hav inunder nattens bloss
som stundom trotsat vårat dunkla gods
och jagat skuggan åter till sin vrå.

så tänjs nu rum och tid som rymmer fin
musik och stundom galgens svarta skratt
som släktet lämpligt gav till oss. så vit
neonen är över c- och g-klavars skatt.