Varje gång vi säger hejdå så sätter jag på ”sad songs” listan på Spotify
Fortsätter med ”heart broken”, ”alone again”, ”gone but never forgotten”
Dör av skam när jag tänker på hur fånig jag är, i efterhand
Gör såklart om det varenda gång ändå
Känner mig inte fånig i stunden
Jag tar varje hejdå som det sista
Någon sitter på min axel och säger, om hon älskade dig så skulle hon aldrig säga hejdå
Ni hör ju
Helt j***la orimligt, skäms igen
Men det är så här det är, som om jag är fastspänd på en bergochdalbana jag aldrig velat åka
Känner ingenting förrän jag är på toppen, ser stupet framför mig
Och j***lar vad det känns när det går ned
Finns ingenting som går ner i en evighet, tillslut så måste en stanna, eller så vänder det
Men det har väl ingen tid att tänka på när en är helt övertygad om att det aldrig kommer att sluta?
Jag är som en dement på en bergochdalbana
Blir lika förvånad över svängarna, branterna, backarna varje gång
Trots att det bara går runt, runt, runt