Din röst går sönder till hö
ditt språk, en spricka genom skaren
som vidgas och försvinner
längs de utdikade markerna,
allt grundare, en smältvattenspöl
för varje sorgsen sjö

och smycken av polerad bark
och sångerna av svartek
nynnar, allt vi lämnar
kommer hit som drivved
tills stranden täcks av glasbitar
tombuteljer, nyskrivna noter

staplar av trä och böcker
och året upplöst i ett utspätt ljus
vid horisontens smala öppning;
fönsterhaken sval och fast mot handen
och rönnen utanför, väntande
rasslar med blommornas klasar