Lade mitt huvud att vila
på ett stenblock i rymden
lät universums strängar
bli en filt att skyla kylan

andades in oändligheten
och blåste ut intigheten
spelade sagostund med neutriner
som slog an mina minnen

jag blir ett med allt stjärnstoft
och min flykt fyller all mörk materia
i desperation böjer jag ljus
som jag lockar in i svarta hål

i min sömn är jag överallt
bunden i vågformen
och när Ni ser mig
blir jag partikeln som vaknar

Ni är jag, vi är Du
alla är envar, en är ingen
dom andra är oss alla
och ingen är unik

det rister till och Aniara exploderar
en ljudlös död i oändligt vakuum
14 miljarder år till ingen nytta
när vårt stoft omfamnas av rymdens köld

Voyager med sin jordehälsning
till liv i den tomma rymden
det enda minne av vårt stoft
bär med sig på sin väg hem

….. och jag vaknar även denna morgon
ur en dröm så simpelt svår att tyda
med en strof så underligt konstig
sjungen av alla själar levda

"... 14 miljarder år till ingen nytta,
14 miljarder år till ingen nytta,
14 miljarder år till ingen nytta,
14 miljarder år till ingen nytta.... "