vilar på än det ena, än det andra.
Fundersam. Jo jag tror jag blivit dummare med åren. Jag ser sämre. Sammanhangen. Det känns som om jag kan förstå dom men då behöver jag skissa upp.

Också fysiskt. En får anstränga sig. Och låta vara, en del. Både mentalt och mer bokstavligt. Ett hår i örat kan få gå ouppmärksammat längre än nödvändigt. Ett myndighetsbrev få ligga.

Korta stunder, några gånger i månaden stoltseras det med en slags glöd och iver där dessa handikapp tycks borta. Duk åker fram. Staffli. Det gnuggas och gnos och gammalt från vind och våning åker ut.
Allt tycks hinnas med. Samtal och underskrifter. Tidigare hot viftas bort sorglöst som ett penseldrag över upplyst äng.

Men det kommer tillbaks. Uppblåsta magen och hypokondri. Kan det inre ha sprungit läck, blivit uttjänt? Har det slagit sprickor i muren, ungdomen?

Glider av köksstolen. Tar med mig bestick och tallrik under kranen. Fyller diskmaskin. Kaffe tillåts.
Disktrasan far runt. En snus. Glo ut genom fönstret mot grannkåken. Sken från en stortummare. Varats rutiner.